Jobs 3
1 Derefter oplot Job sin munn og forbannet den dag han blev født.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 Job tok til orde og sa:
Utbrast, och sade:
3 Til grunne gå den dag da jeg blev født, og den natt som sa: Et guttebarn er undfanget!
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Måtte den dag bli til mørke! Måtte Gud i det høie ikke spørre efter den, og intet lys stråle over den!
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Gid mørke og dødsskygge må kreve den tilbake, gid skyer må leire sig over den, gid alt som gjør en dag mørk, må skremme den!
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Den natt - måtte mulm ta den! Den glede sig ikke blandt årets dager, den komme ikke med i måneders tall!
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Ja, ufruktbar bli den natt! Aldri lyde det jubel i den!
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Måtte de som forbanner dager, ønske ondt over den, de som er kyndige i å mane frem Leviatan!
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Gid dens demrings stjerner må bli mørke! La den vente på lys, uten at det kommer! Måtte den aldri skue morgenrødens øielokk -
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 fordi den ikke stengte døren til min mors liv og skjulte møie for mine øine.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Hvorfor døde jeg ikke i mors liv? Hvorfor utåndet jeg ikke straks i fødselsstunden?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Hvorfor tok knær imot mig, og hvorfor bryster som jeg kunde die?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For da kunde jeg nu ligge og hvile; jeg kunde sove og hadde da ro -
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 sammen med konger og jordens styrere, som bygget sig ruiner,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 eller med fyrster som eide gull, som fylte sine hus med sølv;
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 eller jeg var nu ikke til, likesom et nedgravd, ufullbåret foster, lik barn som aldri så lyset.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Der har de ugudelige holdt op å rase, og der hviler de trette.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 Der har alle fanger ro, de hører ikke driverens røst.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Liten og stor er der like, og trælen er fri for sin herre.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Hvorfor gir han den lidende lys, og liv til dem som bærer sorg i sitt hjerte,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 dem som venter på døden uten at den kommer, og som leter efter den ivrigere enn efter skjulte skatter,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 dem som gleder sig like til jubel, som fryder sig når de finner en grav -
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 til den mann hvis vei er skjult for ham, og som Gud har stengt for på alle kanter?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 For mine sukk er blitt mitt daglige brød, og mine klager strømmer som vannet.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For alt det fryktelige jeg reddes for, det rammer mig, og det jeg gruer for, det kommer over mig.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Jeg har ikke fred, ikke ro, ikke hvile - det kommer alltid ny uro.
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
