Jobs 19
1 Da tok Job til orde og sa:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hvor lenge vil I bedrøve min sjel og knuse mig med ord?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Det er nu tiende gang I håner mig og ikke skammer eder ved å krenke mig.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Har jeg virkelig faret vill, da blir min villfarelse min egen sak.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Vil I virkelig ophøie eder over mig og vise mig at min vanære har rammet mig med rette?
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Så vit da at Gud har gjort mig urett og satt sitt garn omkring mig!
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Se, jeg roper: Vold! - men jeg får intet svar; jeg skriker om hjelp, men det er ingen rett å få.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Min vei har han stengt, så jeg ikke kommer frem, og over mine stier legger han mørke.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min ære har han avklædd mig og tatt bort kronen fra mitt hode.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Han bryter mig ned på alle kanter, så jeg går til grunne, og han rykker op mitt håp som et tre.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Han lar sin vrede brenne mot mig og akter mig som sin fiende.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans hærflokker kommer alle sammen og rydder sig vei mot mig, og de leirer sig rundt om mitt telt.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Mine brødre har han drevet langt bort fra mig, og mine kjenninger er blitt aldeles fremmede for mig.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mine nærmeste holder sig borte, og mine kjente har glemt mig.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mine husfolk og mine tjenestepiker akter mig for en fremmed; jeg er en utlending i deres øine.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Kaller jeg på min tjener, så svarer han ikke; med egen munn må jeg bønnfalle ham.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Min ånde er motbydelig for min hustru, og min vonde lukt for min mors sønner.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Endog barn forakter mig; vil jeg reise mig, så taler de mot mig.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Alle mine nærmeste venner avskyr mig, og de jeg elsket, har vendt sig mot mig.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Mine ben trenger ut gjennem min hud og mitt kjøtt, og bare tannhinnen er ennu urørt på mig.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Forbarm eder, forbarm eder over mig, I mine venner! For Guds hånd har rørt ved mig.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Hvorfor forfølger I mig likesom Gud og blir ikke mette av mitt kjøtt?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Men gid mine ord måtte bli opskrevet! Gid de måtte bli optegnet i en bok,
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, med jerngriffel og bly for evig bli hugget inn i sten!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Men jeg - jeg vet min gjenløser lever, og som den siste skal han stå frem på støvet.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Og efterat denne min hud er blitt ødelagt, skal jeg ut fra mitt kjød skue Gud,
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 han som jeg skal skue, mig til gode, han som mine øine skal se og ikke nogen fremmed - mine nyrer tæres bort i mitt liv.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Når I sier: Hvor vi skal forfølge ham! - I har jo funnet skylden hos mig -
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 så frykt for sverdet! For vrede er en synd som er hjemfalt til sverd. Dette sier jeg forat I skal tenke på at det kommer en dom.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
