Jobs 14

1 Et menneske, født av en kvinne, lever en kort tid og mettes med uro.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Som en blomst skyter han op og visner, han farer bort som skyggen og holder ikke stand.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Endog over en sådan holder du dine øine åpne, og mig fører du frem for din domstol!

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Kunde det bare komme en ren av en uren! Ikke én!

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Når hans dager er fastsatt, hans måneders tall bestemt hos dig, når du har satt ham en grense som han ikke kan overskride,

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 så vend ditt øie bort fra ham, så han kan ha ro så vidt at han kan glede sig som en dagarbeider ved sin dag!

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 For treet er det håp; om det hugges, så spirer det igjen, og på nye skudd mangler det ikke;

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 om dets rot eldes i jorden, og dets stubb dør ut i mulden,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så setter det allikevel knopper ved eimen av vannet og skyter grener som et nyplantet tre.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men når en mann dør, så ligger han der, når et menneske opgir ånden, hvor er han da?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Som vannet minker bort i en sjø, og som en elv efterhånden blir grunnere og tørker ut,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så legger et menneske sig ned og reiser sig ikke igjen; så lenge himmelen er til, våkner de ikke - de vekkes ikke op av sin søvn.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Å om du vilde gjemme mig i dødsriket og skjule mig der til din vrede var over - om du vilde sette mig et tidsmål og så komme mig i hu! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Når en mann dør, lever han da op igjen? Alle min krigstjenestes dager skulde jeg da vente, til min avløsning kom;

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 du skulde da rope, og jeg skulde svare dig; efter dine henders verk skulde du lenges.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Men nu teller du mine skritt og akter stadig på min synd.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Forseglet i en pung ligger min brøde, og du syr til over min misgjerning.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men som et fjell faller og smuldres bort, og en klippe flyttes fra sitt sted,

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 som vannet huler ut stener og flommen skyller bort mulden, således gjør du menneskets håp til intet;

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 du overvelder ham for alltid, og han farer bort; du forvender hans åsyn og lar ham fare.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Kommer hans barn til ære, da vet han det ikke, og blir de ringeaktet, da blir han det ikke var.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Bare over ham selv kjenner hans legeme smerte, og bare over ham selv sørger hans sjel.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.