Jobs 12

1 Da tok Job til orde og sa:

Då svarade Job, och sade:

2 Ja sannelig, I er de rette folk, og med eder dør visdommen ut.

Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

3 Også jeg har forstand, likesom I, jeg står ikke tilbake for eder, og hvem vet ikke dette?

Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

4 Til spott for mine venner er jeg, jeg som ropte til Gud og fikk svar; til spott er jeg, den rettskafne og ulastelige.

Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

5 Ulykken fortjener bare forakt efter de trygges mening; forakt venter dem hvis fot vakler.

Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

6 Ødeleggeres telt blir i ro, og trygge er de som egger Gud til vrede, de som fører sin gud i sin hånd.

Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

7 Men spør du dyrene, de skal lære dig, og himmelens fugler, de skal si dig det,

Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

8 eller tal til jorden, og den skal lære dig, og havets fisker skal fortelle dig det.

Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

9 Hvem skjønner ikke av alt dette at det er Herrens hånd som har skapt det,

Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

10 han som har i sin hånd hver levende sjel og hvert menneskelegemes ånd?

Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

11 Mon ikke øret prøver ord, likesom ganen smaker mat?

Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

12 Hos gråhårede er visdom, og langt liv gir forstand.

Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

13 Hos ham er visdom og velde, ham hører råd og forstand til.

När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

14 Se, han river ned, og det bygges ikke op igjen; han stenger for en mann, og det lukkes ikke op.

Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

15 Han demmer for vannene, og de tørker bort, og han slipper dem løs, og de velter om jorden.

Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

16 Hos ham er styrke og visdom; i hans makt er både den som farer vill, og den som fører vill.

Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

17 Han fører rådsherrer bort som fanger, og dommere gjør han til dårer.

Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

18 Kongers tvangsbånd løser han og binder rep om deres lender.

Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

19 Han fører prester bort som fanger, og mektige menn støter han ned.

Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

20 Han fratar prøvede menn mælet og oldinger deres innsikt.

Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

21 Han utøser forakt over fyrster, og de sterkes belte løser han.

Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

22 Han drar det skjulte frem av mørket og fører dødsskygge frem i lyset.

Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

23 Han lar folkene bli store, og han lar dem gå til grunne; han gir folkene vidt rum, og han fører dem bort.

Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

24 Høvdingene i landet fratar han forstanden og lar dem fare vill i et uveisomt øde;

Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

25 de famler i mørke uten lys, og han lar dem rave likesom drukne.

Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.