Jobs 10
1 Min sjel er lei av mitt liv, jeg vil la min klage ha fritt løp, jeg vil tale i min sjels bitre smerte.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Jeg vil si til Gud: Fordøm mig ikke, la mig vite hvorfor du strider mot mig!
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Tykkes det dig godt at du undertrykker, at du forkaster det dine hender med omhu har dannet, og lar ditt lys skinne over ugudeliges råd?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du menneskeøine, eller ser du således som et menneske ser?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Er dine dager som et menneskes dager, eller dine år som en manns dager? -
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 siden du søker efter min misgjerning og leter efter min synd,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 enda du vet at jeg ikke er ugudelig, og at det ingen er som redder av din hånd.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Dine hender har dannet mig og gjort mig, helt og i alle deler, og nu vil du ødelegge mig!
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Kom i hu at du har dannet mig som leret, og nu lar du mig atter vende tilbake til støvet!
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Helte du mig ikke ut som melk og lot mig størkne som ost?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Med hud og kjøtt klædde du mig, og med ben og sener gjennemvevde du mig.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Liv og miskunnhet har du gitt mig, og din varetekt har vernet om min ånd.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Og dette gjemte du i ditt hjerte, jeg vet at dette hadde du i sinne:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Syndet jeg, så vilde du vokte på mig og ikke frikjenne mig for min misgjerning;
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 var jeg skyldig, da ve mig, men var jeg uskyldig, skulde jeg dog ikke kunne løfte mitt hode, mett av skam og med min elendighet for øie;
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 og hevet det sig dog, så vilde du jage efter mig som en løve, og atter vise dig forunderlig mot mig;
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 du vilde føre nye vidner mot mig og øke din harme mot mig, sende alltid nye hærflokker mot mig.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Hvorfor lot du mig utgå av mors liv? Jeg skulde ha opgitt ånden, og intet øie skulde ha sett mig;
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 jeg skulde ha vært som om jeg aldri hadde vært til; fra mors liv skulde jeg ha vært båret til graven.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Er ikke mine dager få? - Han holde op! Han la mig være, så jeg kan bli litt glad,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 før jeg går bort for ikke å vende tilbake, bort til mørkets og dødsskyggens land,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 et land så mørkt som den sorteste natt, hvor dødsskygge og forvirring råder, og hvor lyset er som den sorteste natt!
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
