Esaias 8

1 Og Herren sa til mig: Ta dig en stor tavle og skriv på den med almindelig skrift: Snart bytte, rov i hast!

Och Herren sade till mig: Tag dig ett stort bref, och skrif deruti med en menniskos styl: Röfva snart; hasta till byte.

2 Og jeg vil ta mig sikre vidner, presten Uria og Sakarias, Jeberekjas sønn.

Och jag tog till mig tu trogen vittne, Presten Uria, och Zacharia, Jeberechia son;

3 Og jeg gikk inn til profetinnen, og hun blev fruktsommelig og fødte en sønn; og Herren sa til mig: Kall ham Maher-Sjalal Hasj-Bas!

Och gick till ena Prophetisso; hon vardt hafvandes, och födde en son; och Herren sade till mig: Kalla honom: Röfva snart; hasta till byte.

4 For før gutten skjønner å rope far og mor, skal de bære rikdommene i Damaskus og byttet fra Samaria frem for Assurs konge.

Ty förr än pilten skall kunna säga: Käre fader, kära moder; skall Damascos magt och Samarie byte borttaget varda, genom Konungen af Assyrien.

5 Og Herren blev fremdeles ved å tale til mig og sa:

Och Herren talade ytterligare med mig, och sade:

6 Fordi dette folk forakter Siloahs vann, de som rinner så stilt, og gleder sig med Resin og Remaljas sønn,

Efter detta folket föraktar det vattnet i Siloa, hvilket så stilla löper, och tröster uppå Rezin och Remalia son;

7 se, derfor fører Herren over dem elvens vann, de mektige og store - Assurs konge og all hans herlighet - og den stiger over alle sine løp og går over alle sine bredder,

Si, så skall Herren låta komma öfver dem starkt och mycket strömvatten; nämliga Konungen af Assyrien, och all hans härlighet, att de skola fara öfver alla deras bäcker, och gå öfver alla deras stränder;

8 og den trenger inn i Juda, skyller over og velter frem og når folk like til halsen, og dens utspente vinger fyller ditt land, så vidt som det er, Immanuel!

Och skola infalla uti Juda, och flöda, och gå öfver, tilldess att de räcka upp till halsen; och skola utsträcka sina vingar, så att de uppfylla ditt land, o ImmanuEl, så vidt som det är.

9 Larm, I folkeslag! I skal dog bli forferdet. Og hør, alle I jordens land langt borte! Rust eder! I skal dog forferdes.

Varer vrede, I folk, och gifver likväl flyktena; hörer, I alle som ären i fjerran land, ruster eder, och gifver dock flyktena; ruster eder, och gifver dock flyktena.

10 Legg op råd! De skal dog gjøres til intet. Tal et ord! Det skal dog ikke skje. For med oss er Gud.

Besluter ett råd, och der varde intet af, talens vid, och det bestå intet; ty här är ImmanuEl.

11 For så sa Herren til mig da hans hånd grep mig med makt, og han advarte mig mot å vandre på dette folks vei:

Ty så säger Herren till mig, lika som han fattade mig vid handena, och underviste mig, att jag icke skulle vandra på detta folks väg, och säger:

12 I skal ikke kalle alt det sammensvergelse som dette folk kaller sammensvergelse, og hvad det frykter, skal I ikke frykte og ikke reddes for.

I skolen icke säga: Förbund. Detta folk talar om intet annat, utan om förbund. Frukter eder icke såsom de göra, och grufver eder icke;

13 Herren, hærskarenes Gud, ham skal I holde hellig, og han skal være eders frykt, han skal være eders redsel.

Utan helger Herran Zebaoth; honom låter vara edor fruktan och förskräckelse;

14 Og han skal bli til en helligdom og til en snublesten og en anstøtsklippe for begge Israels hus, til en snare og et rep for Jerusalems innbyggere.

Så skall han varda en helgelse; men en stötesten och en förargelseklippa dem tvem Israels husom, Jerusalems inbyggarom till snaro och fall;

15 Og mange blandt dem skal snuble, og de skal falle og skamslå sig, og de skal snares og fanges.

Så att månge af dem skola derpå stöta sig, falla och sönderkrossas, besnärjas och fångne varda.

16 Bind vidnesbyrdet inn, forsegl ordet i mine disipler!

Bind samman vittnesbördet; försegla lagen intill mina lärjungar.

17 Jeg vil bie efter Herren, som nu skjuler sitt åsyn for Jakobs hus; jeg vil vente på ham.

Ty jag hoppas uppå Herran, den sitt anlete för Jacobs hus bortgömt hafver; men jag vänter efter honom.

18 Se, jeg og de barn Herren har gitt mig, er til tegn og forbilleder i Israel fra Herren, hærskarenes Gud, som bor på Sions berg.

Si, här är jag, och barnen som Herren mig gifvit hafver, till ett tecken och under i Israel, af Herranom Zebaoth, den der bor på bergena Zion.

19 Og når de sier til eder: Søk til dødningemanerne og sannsigerne, som hvisker og mumler, da skal I svare: Skal ikke et folk søke til sin Gud? Skal en søke til de døde for de levende?

Men då de säga till eder: I måsten fråga af spåmän och tecknatydare, de der mycket tala och disputera, så skolen I säga: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?

20 Til ordet og til vidnesbyrdet! - Dersom de ikke sier så, det folk som ingen morgenrøde har,

Ja, efter lag och vittnesbörd; om de det icke säga, så skola de icke få morgonrodnan;

21 da skal de dra gjennem landet hårdt plaget og hungrige, og når de hungrer, så blir de harme og forbanner sin konge og sin Gud. De skal vende sine øine mot det høie,

Utan skola gå, omkring i landena slagne och hungroge; men när de hunger lida, så skola de vrede varda, och banna sinom Konung och sinom Gud, och se upp.

22 og de skal se ned mot jorden, men se, det er trengsel og mørke, angstfullt mørke; de er støtt ut i natten.

De skola ock se neder på Jordena, och intet finna annat än bedröfvelse och mörker; ty de äro förmörkrade i ångest, och gå ville i mörkret.