Esaias 31
1 Ve dem som farer ned til Egypten efter hjelp og setter sin lit til hester og stoler på vogner fordi de er mange, og på hestfolk fordi de er så tallrike, men ikke vender sine øine til Israels Hellige og ikke søker Herren!
Ve dem som draga neder till Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå vagnar, att de månge äro, och uppå resenärar, derföre att de fast starke äro; och hålla sig icke intill den Heliga i Israel, och fråga intet efter Herranom.
2 Men også han er vis, han lar ulykke komme, og sine ord tar han ikke tilbake; men han reiser sig mot de ondes hus og mot deres hjelp som gjør urett.
Men han är vis, och låter komma olycko, och vänder icke sin ord; utan varder sig uppresandes emot de ondas hus, och emot de ogerningsmäns hjelp.
3 Og egypterne er mennesker og ikke Gud, og deres hester er kjøtt og ikke ånd, og Herren skal rekke ut sin hånd, og hjelperen skal snuble, og den hjulpne falle, og de skal omkomme alle sammen.
Ty Egypten är menniska, och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande; och Herren skall uträcka sina hand, så att hjelparen skall raga, och den som hulpen varder, han skall falla, och tillhopa, förgås, den ene med den andra.
4 For så sa Herren til mig: Likesom en løve, en ungløve, knurrer over sitt rov, om en hel flokk hyrder kalles sammen mot den, og ikke skremmes av deres skrik og ikke blir redd for den støi de gjør, således skal Herren, hærskarenes Gud, fare ned for å stride mot Sions berg og mot Jerusalem-haugen.
Ty så säger Herren till mig: Lika som ett lejon och ett ungt lejon ryter öfver sitt rof, då en hop med herdar ropa uppå det, så förskräckes det intet för deras rop, och är intet rädt för det de äro månge; alltså skall Herren Zebaoth fara ned, till att strida på Zions berg, och uppå dess hög.
5 Som fuglene breder ut sine vinger, således skal Herren, hærskarenes Gud, verne Jerusalem, verne og frelse, gå forbi og redde.
Och Herren Zebaoth skall beskärma Jerusalem, såsom foglar göra med vingarna; beskydda, hjelpa, derinne vistas, och undsätta honom.
6 Vend om til ham som I er falt fra så dypt, I Israels barn!
Vänder om, I Israels barn, I som fast afvikit hafven.
7 For på den tid skal hver av eder forkaste sine sølvguder og gullguder, som eders hender har gjort eder til å synde med.
Ty på den tiden skall hvar och en förkasta sina silfvers och gyldene afgudar, hvilka eder edra händer gjort hafva till synd.
8 Og Assur skal falle for et sverd som ikke er en manns, og et sverd som ikke er et menneskes, skal fortære ham, og han skal rømme for sverdet, og hans unge menn skal bli træler.
Och Assur skall falla, icke genom mans svärd, och skall förtärd varda, icke genom menniskosvärd; och skall dock för svärd fly, och hans unge män skola skattskyldige varda.
9 Og hans klippe skal rømme i redsel, og hans fyrster skal skremmes bort fra sitt banner, sier Herren, han som har sin ild i Sion og sin ovn i Jerusalem.
Och deras klippa skall för fruktans skull bortdraga, och hans Förstar skola för baneret flykten gifva, säger Herren, den i Zion en eld hafver, och en ugn i Jerusalem.
