Esaias 24

1 Se, Herren tømmer jorden og legger den øde; han omskifter dens skikkelse og adspreder dem som bor på den.

Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.

2 Da går det presten som folket, herren som trælen, fruen som trælkvinnen, selgeren som kjøperen, låntageren som långiveren, ågerkaren som hans skyldner.

Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;

3 Tømmes, ja tømmes skal jorden og plyndres, ja plyndres; for Herren har talt dette ord.

Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.

4 Jorden sørger og visner bort; jorderike sykner og visner bort; de ypperste av dem som bor på jorden, sykner bort.

Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.

5 Og jorden er vanhelliget under dem som bor på den; for de har krenket lovene, overtrådt budet, brutt den evige pakt.

Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.

6 Derfor fortærer forbannelse jorden, og de som bor på den, må bøte; derfor brenner jordboerne, og det blir bare få mennesker igjen.

Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.

7 Mosten visner, vintreet sykner bort; alle de som før var så hjerteglade, sukker nu.

Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.

8 Det er forbi med gleden ved trommenes lyd, det er slutt med de jublendes larm; det er forbi med gleden ved citarens klang.

Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.

9 De drikker ikke lenger vin under sang; besk er den sterke drikk for dem som drikker den.

Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.

10 Nedbrutt er den øde by; stengt er hvert hus, så ingen kan gå inn.

Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.

11 På gatene lyder klagerop over vinen; all glede er borte, landets fryd er blitt landflyktig.

Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.

12 Tilbake i byen er bare ødeleggelse, og porten er slått i stumper og stykker.

Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.

13 For således skal det gå til blandt folkene på jorden som når oliven slåes ned, som ved efterhøsten, når vinhøsten er forbi.

Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.

14 De, de skal opløfte sin røst og rope med fryd; over Herrens herlighet jubler de fra havet.

De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.

15 Ær derfor Herren, I som bor i Østens land; ær Herrens, Israels Guds navn, I som bor på havets øer!

Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.

16 Fra jordens ytterste kant hører vi lovsanger: Ære være den Rettferdige! Men jeg sier: Jeg forgår, jeg forgår, ve mig! Røvere røver, ja, røvere røver og plyndrer.

Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.

17 Gru og grav og garn over dig, du som bor på jorden!

Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.

18 Og det skal skje at den som flyr for den grufulle larm, skal falle i graven, og den som kommer op av graven, skal fanges i garnet; for slusene i det høie er åpnet, og jordens grunnvoller skjelver.

Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.

19 Jorden brister, ja, den brister; jorden revner, ja, den revner; jorden rystes, ja, den rystes.

Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.

20 Jorden skal rave som den drukne og svinges hit og dit som en hengekøi, og dens misgjerning skal gynge på den, og den skal falle og ikke reise sig mere.

Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.

21 På den tid skal Herren hjemsøke himmelens hær i det høie og jordens konger nede på jorden;

På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;

22 og de skal samles sammen som fanger i hulen og settes fast i fengslet, og langt om lenge skal de få sin straff.

Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.

23 Og månen skal blyges, og solen skamme sig; for Herren, hærskarenes Gud, er konge på Sions berg og i Jerusalem, og for hans eldstes øine er det herlighet.

Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.