Esaias 21

1 Utsagn om Havørkenen. Som stormvinder i ørkenen farer frem, kommer det fra ørkenen, fra det forferdelige land.

Detta är tungen öfver öknena vid hafvet: Såsom ett väder kommer ifrå sunnan, det all ting omvänder, så kommer det utur öknene, utur ett grufveligit land.

2 Et hårdt syn er mig kunngjort: Røveren røver og ødeleggeren ødelegger. Dra op, Elam! Treng på, Media! Hvert sukk gjør jeg ende på.

Ty mig är betedd en hård syn: En föraktare kommer emot den andra; och en förstörare emot den andra; drag upp, Elam, belägg dem, Madai; jag skall göra en ända uppå allt hans suckande.

3 Derfor er mine lender fulle av smerte, veer har grepet mig, som den fødendes veer; jeg vrir mig så jeg ikke kan høre; jeg er forferdet så jeg ikke kan se.

Derföre äro mina länder fulla mes värk, och ångest hafver begripit mig, såsom ena barnafödersko; jag kröker mig, när jag hörer det, och förskräckes, när jag ser deruppå.

4 Mitt sinn er forvirret, redsel har forferdet mig; aftenen, som var min lyst, har han gjort til redsel for mig.

Mitt hjerta bäfvar; grufvelse hafver mig förskräckt; jag hafver derföre uti den ljufva nattene ingen ro haft.

5 De dekker bordet, vakten våker, de eter og drikker - op, I høvdinger, smør skjoldene!

Ja, tillred ett bord, låt vaka på vaktene, äter, dricker; står upp, I Förstar, smörjer skölden.

6 For så sa Herren til mig: Gå og still vaktmannen ut! Det han ser, skal han melde.

Ty Herren säger till mig alltså: Gack bort och beställ en väktare, den som tillser och tillsäger.

7 Og ser han et tog av ryttere, par efter par, et tog av asener, et tog av kameler, da skal han gi akt, gi nøie akt.

Men han ser resenärer rida och fara med hästar, åsnar, och camelar, och hafver granneliga akt deruppå.

8 Da ropte han som en løve: Herre, på vakt står jeg alltid om dagen, og på min post er jeg stilt hver en natt;

Och ett lejon ropade: Herre, jag står på vaktene alltjemt om dagen, och står i mine vakt alla nätter.

9 men se der! Der kommer et tog av ridende menn, par av ryttere! - Og han tok til orde og sa: Falt, falt er Babel, og alle dets guders billeder har han knust og kastet til jorden.

Och si, der kommer en på enom vagn, han svarar, och säger: Babel är fallet; det är fallet, och all dess gudars beläte äro slagne ned till markena.

10 Du mitt knuste, mitt gjennemtreskede folk! Det jeg har hørt av Herren, hærskarenes Gud, Israels Gud, har jeg kunngjort for eder.

O! min loge, der jag på tröskar; hvad jag af Herranom Zebaoth Israels Gudi hört hafver, det förkunnar jag eder.

11 Utsagn om Duma. Til mig roper de fra Se'ir: Vekter! Hvor langt er det på natten? Vekter! Hvor langt er det på natten?

Detta är tungen öfver Duma: Man ropar till mig utaf Seir: Väktare, hvad lider natten? Väktare, hvad lider natten?

12 Vekteren svarer: Det kommer morgen, men også natt; vil I spørre, så spør - kom igjen!

Väktaren sade: Då morgonen än kommer, så skall det ändå vara natt; om I än frågen, så skolen I likväl igenkomma och åter fråga.

13 Utsagn mot Arabia. I skogen i Arabia skal I overnatte, I karavaner av dedanitter!

Detta är tungen öfver Arabien: I skolen bo uti skogenom i Arabien, på den vägen åt Dedanim.

14 Ut til de tørste fører de vann; de som bor i Temas land, kommer de flyktende i møte med brød;

Bärer vatten emot den törstiga, I som bon uti Thema land; bjuder dem flyktigom bröd;

15 for de flykter for sverdet, for det dragne sverd og den spente bue og for krigens trykk.

Förty de flyr för svärd, ja, för draget svärd, för spändom båga, för storo strid.

16 For så har Herren sagt til mig: Om et år, således som en dagarbeider regner året, skal det være forbi med all Kedars herlighet.

Ty alltså, säger Herren till mig: Ännu innan ett år, såsom legodrängers år äro, skall all Kedars härlighet förgås;

17 Og tallet på de buer som levnes Kedars helter, skal bli lite; for Herren, Israels Gud, har talt.

Och de qvarblefne skyttar af hjeltarna i Kedar skola mindre varda; ty Herren Israels Gud hafver det så sagt.