Esaias 16
1 Send landsherren de lam han skal ha, fra Sela gjennem ørkenen til Sions datters berg!
Sänder ut, I landsherrar, lamb ifrå Sela utur öknene, till dottrenes Zions berg.
2 Som flagrende fugler, lik unger som er jaget bort fra redet, skal Moabs døtre være ved Arnons ferjesteder.
Men såsom en fogel bortflyger, den utaf sitt näste drifven är, så skall det ske med Moabs döttrar, då de draga framom Arnon.
3 Gi råd, finn utvei for oss! La din skygge midt på dagen være som natten! Skjul de fordrevne, forråd ikke dem som flykter!
Hafver råd tillhopa, håller dom; gör dig middagsskuggan såsom en natt; fördölj de fördrefna, och utrödj icke de flyktiga.
4 La mine fordrevne barn få herberge hos dig! Vær et skjul for Moab mot ødeleggeren! For det er forbi med voldsmannen, ødeleggelsen får ende, undertrykkerne blir borte av landet.
Låt mina fördrefna hafva herberge när dig; Moab, var du deras skärm för förderfvarenom, så får plågaren en ända, förstöraren vänder åter, och förtramparen låter af i landena.
5 Så skal tronen bli grunnfestet ved miskunnhet, og en konge skal sitte trygt på den i Davids telt, en fyrste som søker rett og fremmer rettferdighet.
Men en stol varder tillredd af nåde, att en skall deruppå sitta i sanning, uti Davids hyddo, och döma, och söka efter rätt, och främja rättvisona.
6 Vi har hørt om Moabs veldige overmot, om dets stolthet, dets overmot og dets storaktighet, dets tomme skryt.
Men vi höre af Moabs högmod, att han fast högmodig är, så att ock hans högmod, stolthet och vrede är större, än hans magt.
7 Derfor skal Moab klage over Moab, alle skal klage; over Kir-Haresets druekaker skal I sukke i dyp sorg.
Derföre skall en Moabit gråta öfver den andra; allesamman skola de gråta, öfver den stadsens KirHareseths grundvalar skola de halte sucka.
8 For Hesbons marker er visnet, og Sibmas vintre, hvis edle ranker slo folkenes herskere til jorden; de nådde like til Jaser og forvillet sig ut i ørkenen; dets kvister bredte sig ut og gikk over havet.
Ty Hesbon är vorden en ödemark; vinträt i Sibma är förderfvadt; herrarna ibland Hedningarna hafva förtrampat hans ädla vinträ, och äro komne allt intill Jaeser, och draga omkring uti öknene; hans vinqvistar äro förskingrade, och öfver hafvet förde.
9 Derfor gråter jeg med Jaser over Sibmas vintre; jeg vanner dig med mine tårer, Hesbon, og dig El'ale! For over din frukthøst og over din kornhøst faller frydeskrik.
Derföre gråter jag för Jaesers skull, och för vinträt i Sibma, och utgjuter många tårar för Hesbon och Eleale; ty en sång är fallen uti din sommar, och uti dina and;
10 Og glede og fryd tas bort fra frukthavene, og i vingårdene lyder ingen frydesang, intet jubelrop; ingen treder vin i persekarene; frydeskriket gjør jeg ende på.
Så att fröjd och glädje återvänder på markene, och i vingårdomen fröjdas eller ropar man intet; man trampar intet vin i pressomen; jag hafver gjort en ända, på sången.
11 Derfor bruser mitt indre for Moab som en citar, og mitt hjerte for Kir-Heres.
Derföre lommar mitt hjerta öfver Moab, såsom en harpa, och mina inelfver öfver KirHares.
12 Og når Moab har møtt frem på offerhaugen og trettet sig ut der, og det går til sin helligdom for å bede, da utretter det intet.
Då skall uppenbart varda, huru Moab är ledse vid altaren, och huru han till sina kyrko gången är till att bedja, och hafver dock intet kunnat skaffa.
13 Dette er det ord som Herren fordum talte mot Moab.
Detta är det Herren på den tiden emot Moab talade.
14 Men nu taler Herren og sier: Innen tre år, således som en dagarbeider regner årene, skal Moabs herlighet være aktet ringe tross hele dets store folkemengde, og det som blir levnet, skal være lite og ringe og ikke meget verdt.
Men nu talar Herren, och säger: Uti tre år, såsom en legodrängs år äro, skall Moabs härlighet, som stor och mycken är, klen varda, så att der skall ganska litet qvart blifva, och icke mycket.
