Hoseas 11

1 Da Israel var ung, hadde jeg ham kjær, og fra Egypten kalte jeg min sønn.

När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.

2 Jo mere de kalte på dem, dess mere gikk de bort fra dem; de ofrer til Ba'alene og brenner røkelse for de utskårne billeder.

Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld.

3 Og det var da jeg som lærte Efra'im å gå og tok dem på mine armer; men de skjønte ikke at jeg lægte dem.

Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem.

4 Med menneskebånd drog jeg dem, med kjærlighets rep, og jeg var for dem som de som løfter op åket over kjevene, og jeg gav ham føde.

Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.

5 Han skal ikke vende tilbake til Egyptens land, men Assur skal være hans konge; for de vilde ikke vende om.

Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land eller få Assur till sin konung, eftersom de icke vilja omvända sig?

6 Sverdet skal fare om i hans byer og tilintetgjøre hans bommer og ete om sig - for deres onde råds skyld;

Ja, svärdet skall rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig, för deras anslags skull.

7 for mitt folk henger fast ved sitt frafall fra mig, og kaller nogen dem til det høie, er det ingen av dem som løfter sitt øie opad.

Ty mitt folks håg står till avfall från mig; och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.

8 Hvorledes skal jeg kunne gi dig op, Efra'im, gi dig til pris, Israel? Hvorledes skal jeg kunne gi dig op som Adma, gjøre med dig som med Sebo'im? Mitt hjerte vender sig i mig, all min medynk våkner.

Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim, och låta dig fara, Israel? Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma och låta det gå dig såsom Seboim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.

9 Jeg vil ikke fullbyrde min brennende vrede, jeg vil ikke atter ødelegge Efra'im; for jeg er Gud og ikke et menneske, den Hellige i din midte; jeg kommer ikke med glødende harme.

Jag vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och icke en människa; helig är jag bland eder, och med vrede vill jag ej komma.

10 De skal følge Herren; han skal brøle som en løve; ja, han skal brøle, og bevende skal hans barn komme fra havet;

Efter HERREN skola de så draga åstad, och han skall ryta såsom ett lejon; ja, han skall upphäva ett rytande, och hans barn skola då med bävan samlas västerifrån;

11 bevende skal de komme som en fugl fra Egypten, som en due fra Assurs land, og jeg vil la dem bo i sine hus, sier Herren.

såsom fåglar skola de med bävan komma från Egypten och såsom duvor från Assurs land. Och sedan skall jag låta dem bo kvar i sina hus, säger HERREN.

12 Efra'im har omringet mig med løgn, og Israels hus med svik; og Juda er ennu gjenstridig mot Gud, mot den trofaste Hellige.

Efraim har omvärvt mig med lögn och Israels hus med svek Juda är alltjämt trolös mot Gud, mot den Helige, den Trofaste.