Apostlenes-gjerninge 23

1 Da så Paulus fast på rådet og sa: Brødre! med all god samvittighet har jeg ført mitt levnet for Gud inntil denne dag.

Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag.

2 Ypperstepresten Ananias bød da dem som stod der, å slå ham på munnen.

Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen.

3 Da sa Paulus til ham: Gud skal slå dig, du kalkede vegg! Og du sitter her for å dømme mig efter loven, og du bryter loven ved å byde at de skal slå mig?

Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen?

4 De som stod der, sa da: Skjeller du ut Guds yppersteprest?

Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest?

5 Og Paulus sa: Jeg visste ikke, brødre, at det var ypperstepresten; det står jo skrevet: Mot en høvding blandt ditt folk skal du ikke bruke ukvemsord.

Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta.

6 Da nu Paulus visste at den ene del av dem var sadduseere og den andre del fariseere, ropte han i rådet: Brødre! jeg er en fariseer, sønn av fariseere; det er for håp og for de dødes opstandelse at jeg står her for retten.

Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull.

7 Da han sa dette, blev det strid mellem fariseerne og sadduseerne, og hopen blev innbyrdes uenig.

Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad.

8 For sadduseerne sier at det ikke er nogen opstandelse, heller ikke nogen engel eller ånd; men fariseerne lærer begge deler.

Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda.

9 Nu blev det da et stort skrik, og nogen skriftlærde av fariseernes flokk stod op og stred skarpt og sa: Vi finner intet ondt hos dette menneske; om det nu var en ånd som talte til ham, eller en engel?

Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så låt oss icke strida emot Gud.

10 Da det nu opstod stor strid, fryktet den øverste høvedsmann for at Paulus skulde bli slitt i stykker av dem, og han bød krigsfolket å gå ned og rive ham ut fra dem og føre ham inn i festningen.

Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret.

11 Men natten efter stod Herren for ham og sa: Vær frimodig! likesom du vidnet om mig i Jerusalem, således skal du også vidne i Rom.

Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.

12 Men da det var blitt dag, la jødene sig sammen mot ham, og forbannet sig på at de hverken vilde ete eller drikke før de hadde drept Paulus.

Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum.

13 Det var mere enn firti som således sammensvor sig,

Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa.

14 og de gikk til yppersteprestene og de eldste og sa: Vi har forbannet oss på at vi ikke vil smake mat før vi har drept Paulus;

Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum.

15 nu må da I sammen med rådet la den øverste høvedsmann vite at han skal føre ham ned til eder, som om I nøiere vilde prøve hans sak; så holder vi oss ferdige til å drepe ham før han når frem.

Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom.

16 Men Paulus' søstersønn fikk høre om dette hemmelige råd, og han kom og gikk inn i festningen og fortalte Paulus det.

Då Pauli systerson hörde sådana försåt, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo.

17 Paulus kalte da en av høvedsmennene til sig og sa: Før denne unge mann til den øverste høvedsmann! for han har noget å melde ham.

Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom.

18 Han tok ham da med sig og førte ham til den øverste høvedsmann og sier: Fangen Paulus kalte mig til sig og bad mig føre denne unge mann til dig, da han hadde noget å si dig.

Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig.

19 Den øverste høvedsmann tok ham da ved hånden og gikk til side og spurte: Hvad er det du har å melde mig?

Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig?

20 Han sa da: Jødene er kommet overens om å be dig at du imorgen vil føre Paulus for rådet, som om det vilde få nøiere rede på hans sak;

Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom.

21 du må da ikke la dig overtale av dem; for mere enn firti menn av dem ligger på lur efter ham, og de har forbannet sig på at de hverken vil ete eller drikke før de har drept ham, og nu holder de sig ferdige og venter på at du skal love det.

Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall.

22 Den øverste høvedsmann lot da den unge mann gå og bød ham: Du må ikke si til nogen at du har latt mig få vite dette.

Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade;

23 Og han kalte til sig to av høvedsmennene og sa: La to hundre stridsmenn holde sig ferdige til å dra til Cesarea, og sytti hestfolk og to hundre skyttere, fra den tredje time på natten!

Och kallade till sig två underhöfvitsmän, och sade: Görer redo tuhundrade krigsknektar, att de fara till Cesareen; och sjutio resenärar, och tuhundrade skyttar, till tredje timman på natten.

24 Og han bød at de skulde gjøre hester i stand, forat de kunde la Paulus ride på dem og føre ham sikkert frem til landshøvdingen Feliks.

Och tillreder någon fartyg, der man kan sätta Paulum uppå, att de måga föra honom oskaddan till landshöfdingan Felicem.

25 Og han skrev et brev med dette innhold:

Och skref ett bref vid detta sinnet:

26 Klaudius Lysias hilser den mektige landshøvding Feliks.

Claudius Lysias, dem mägtiga landshöfdinganom Felici, helso.

27 Denne mann, som var grepet av jødene og nær ved å bli drept av dem, ham fridde jeg ut; jeg kom til med krigsfolket, efterat jeg hadde fått vite at han var romersk borger;

Denna mannen hade Judarna gripit, och ville dödat honom; och der kom jag till med krigsfolket, och tog honom ifrå dem, efter jag förnam att han var en Romare.

28 og da jeg vilde vite hvad det var de hadde å klage på ham, førte jeg ham ned for deres råd.

Och när jag ville veta sakena, som de hade emot honom, lät jag honom komma inför deras Råd.

29 Jeg fant da at de førte klage over ham for nogen spørsmål i deres lov, men at det ikke var noget klagemål imot ham som gjorde ham skyldig til død eller fengsel.

Så fann jag att han skyllder vardt om någor spörsmål i deras lag; och dock ingen skuld hade, som död eller häktelse värd var.

30 Men da det nu er blitt meldt mig at de vil gjøre et overfall på mannen, sender jeg ham uten ophold til dig, efterat jeg har pålagt hans anklagere at også de skal fremføre for dig det de har å si.

Och vardt mig undervist om försåt, som Judarna hade beställt för honom; och straxt sände jag honom till dig, och böd hans åklagare att, hvad de hafva emot honom, det skola de säga dig. Farväl.

31 Krigsfolket tok nu Paulus, som det var blitt dem pålagt, og førte ham om natten til Antipatris,

Då togo krigsknektarna Paulum, efter som dem befaldt var, och förde honom om nattena till Antipatridem.

32 og dagen efter lot de hestfolket dra videre med ham og vendte selv tilbake til festningen.

Och dagen derefter läto de resenärarna följa honom, och de kommo igen i lägret.

33 De kom da til Cesarea og lot landshøvdingen få brevet, og førte også Paulus frem for ham.

När de kommo till Cesareen, och fingo landshöfdingan brefvet, hade de ock desslikes Paulum fram för honom.

34 Da han hadde lest det og spurt hvad land han var fra, og fått vite at han var fra Kilikia, sa han:

Då landshöfdingen hade läsit brefvet, och frågat honom, af hvad land han var, och hade förstått, att han var af Cilicien, sade han:

35 Jeg skal ta dig i forhør når dine anklagere kommer. Og han bød at han skulde holdes i varetekt i Herodes' borg.

Jag vill höra dig, när dine åklagare komma ock tillstädes; och lät förvara honom uti Herodis Rådhus.