2 Korintierne 3
1 Begynner vi atter å gi oss selv skussmål, eller mon vi, således som visse folk, trenger til skussmålsbrev til eder eller fra eder?
Skole vi då åter begynna prisa oss sjelfva? Eller behöfve vi, såsom någre andre, prisbref till eder, eller ock prisbref ifrån eder?
2 I er vårt brev, innskrevet i våre hjerter, kjent og lest av alle mennesker,
I ären vårt bref, beskrifvet uti vår hjertan, hvilket kändt och läset varder af alla menniskor;
3 idet det blir vitterlig at I er Kristi brev, tilblitt ved vår tjeneste, innskrevet ikke med blekk, men med den levende Guds Ånd, ikke på stentavler, men på hjertets kjødtavler.
Efter I bevisen, att I ären Christi bref, beredt genom vår tjenst, och skrifvet icke med bläck, utan med lefvandes Guds Anda; icke i taflor af sten, utan i hjertans taflor af kött.
4 Men en sådan tillit har vi til Gud ved Kristus,
Men en sådan tröst hafve vi till Gud, genom Christum;
5 ikke at vi av oss selv duer til å uttenke noget som av oss selv, men vår duelighet er av Gud,
Icke att vi beqvämlige äro af oss sjelfvom något tänka, såsom af oss sjelfvom; men äre vi till något beqvämlige, så är det af Gudi;
6 som og gjorde oss duelige til å være tjenere for en ny pakt, ikke for bokstav, men for Ånd; for bokstaven slår ihjel, men Ånden gjør levende.
Hvilken ock oss beqvämliga gjort hafver till att föra dess Nya Testamentsens ämbete; icke bokstafsens, utan Andans; ty bokstafven dödar, men Anden gör lefvande.
7 Dersom da dødens tjeneste, som med bokstaver var innhugget i stener, fremtrådte i herlighet, så at Israels barn ikke tålte å se på Mose åsyn for hans åsyns herlighets skyld, som dog svant,
Hade nu det ämbetet klarhet, som genom bokstafven dödar, och i stenar utgrafvet är, så att Israels barn icke kunde se på Mose ansigte, för hans ansigtes klarhets skull, den dock återvänder;
8 hvor skal da ikke Åndens tjeneste enn mere være i herlighet!
Hvi skulle icke mycket mer det ämbetet, som Andan gifver, hafva klarhet?
9 For dersom fordømmelsens tjeneste er herlighet, da er rettferdighetens tjeneste ennu langt mere rik på herlighet;
Ty om det ämbete, som fördömelse predikar, hafver klarhet; mycket mer går det ämbete öfver i klarhet, som rättfärdighet predikar.
10 for det herlige har i dette stykke ingen herlighet mot hin overvettes rike herlighet.
Och dertillmed, det som förklaradt vardt, var dock i denna måtton lika som intet förklaradt, emot denna öfversvinneliga klarheten.
11 For når det som svinner, var i herlighet, da skal meget mere det som blir, være i herlighet.
Ty hade det klarhet, som återvänder, mycket mer hafver det klarhet, som varaktigt är.
12 Eftersom vi da har et sådant håp, går vi frem med stor frimodighet,
Efter vi nu sådant hopp hafve, äre vi mycket dristige;
13 og gjør ikke som Moses, som la et dekke over sitt åsyn, forat Israels barn ikke skulde skue enden av det som svant.
Och göre icke såsom Moses, den ett täckelse hängde för sitt ansigte, så att Israels barn icke kunde se uppå dess ända, som återvänder;
14 Men deres sinn er blitt forherdet; for like til denne dag blir det samme dekke liggende når de leser den gamle pakt, uten at det blir åpenbaret at den opheves i Kristus.
Utan deras sinnen äro förstockade; ty allt intill denna dag blifver samma täckelse oborttaget öfver gamla Testamentet, när de läsat, hvilket i Christo återvänder.
15 Men til denne dag ligger et dekke over deres hjerte når Moses leses;
Men intill denna dag, då Moses läsen varder, hänger täckelset för deras hjerta.
16 men når det omvender sig til Herren, blir dekket tatt bort.
Men om de omvände sig till Herran, så vorde täckelset borttaget.
17 Men Herren er Ånden, og hvor Herrens Ånd er, der er frihet.
Ty Herren är en Ande; der nu Herrans Ande är, der är frihet.
18 Men vi som med utildekket åsyn skuer Herrens herlighet som i et speil; vi blir alle forvandlet til det samme billede fra herlighet til herlighet, som av Herrens Ånd.
Men nu skåde vi alle, såsom uti en spegel, Herrans klarhet med upptäckt ansigte; och vi varde förklarade uti samma beläte, ifrå den ena klarhetene till den andra, såsom af Herrans Anda.
