1 Korintierne 7

1 Men vedkommende det som I skrev om, da er det godt for et menneske ikke å røre en kvinne;

Nu, der I mig om skrefven, svarar jag. Det är mannenom godt, att han intet befattar sig med hustru.

2 men for hors skyld skal hver mann ha sin egen hustru, og hver kvinne sin egen mann.

Dock likväl, till att undfly boleri, hafve hvar och en sina hustru, och hvar och en sin man.

3 Mannen gjøre sin skyldighet mot hustruen, og likeså hustruen mot mannen;

Mannen skall låta få hustrune skyldig välviljoghet, och sammalunda hustrun mannen.

4 hustruen råder ikke over sitt eget legeme, men mannen; likeså råder heller ikke mannen over sitt eget legeme, men hustruen.

Hustrun hafver icke sjelf magt öfver sin egen kropp, utan mannen; sammalunda mannen hafver icke magt öfver sin egen kropp, utan hustrun.

5 Hold eder ikke fra hverandre uten efter samråd, for en tid, for å leve i bønn, og kom så sammen igjen, forat ikke Satan skal friste eder, fordi I ikke makter å være avholdende!

Drager eder icke undan för hvarannan, utan det sker med begges edra samtycko, till en tid, att I mågen hafva tom till fasto och böner; och kommer så igen tillsammans, att djefvulen icke skall fresta eder för edor okyskhets skull.

6 Dette sier jeg som tillatelse, ikke som påbud;

Men sådant säger jag eder efter tillstädjelse, och icke efter bud;

7 jeg ønsker at alle mennesker var som jeg; men hver har sin egen nådegave av Gud, den ene så, den andre så.

Utan jag ville heldre, att alla menniskor voro såsom jag är; men hvar och en hafver sina egna gåfvo af Gudi; den ene så, den andre så.

8 Til de ugifte og til enkene sier jeg: Det er godt for dem om de vedblir å være som jeg;

Dem ogiftom och enkom säger jag: Godt är dem, om de blifva såsom ock jag.

9 men kan de ikke være avholdende, da la dem gifte sig! for det er bedre å gifte sig enn å lide brynde.

Men kunna de icke hålla sig, så gifte sig; ty det är bättre gifta sig, än brinna.

10 De gifte byder jeg, dog ikke jeg, men Herren, at en hustru ikke skal skille sig fra sin mann;

Men dem giftom bjuder icke jag, utan Herren: Hustrun skilje sig icke ifrå mannen.

11 men er hun skilt fra ham, da vedbli hun å være ugift eller forlike sig med sin mann - og at en mann ikke skal skille sig fra sin hustru.

Skiljes hon ock ifrå honom, så blifve ogift, eller förlike sig med mannen igen; och mannen öfvergifve icke hustruna.

12 Til de andre sier jeg, ikke Herren: Dersom en bror har en vantro hustru, og hun samtykker i å bo hos ham, da skille han sig ikke fra henne!

Dem androm säger jag, icke Herren: Om så är, att en broder hafver ena otrogna hustru, och hon hafver vilja till att bo med honom; skilje då han icke henne ifrå sig.

13 og om en hustru har en vantro mann, og denne samtykker i å bo hos henne, da skille hun sig ikke fra sin mann!

Och om en qvinna hafver en otrogen man, och han hafver vilja till att blifva när henne; skilje icke då honom ifrå sig.

14 For den vantro mann er helliget ved sin hustru, og den vantro hustru er helliget ved broren; ellers var jo eders barn urene, men nu er de hellige.

Ty den otrogne mannen är helgad genom hustruna, och den otrogna hustrun är helgad genom mannen; annars vordo edor barn oren; men nu äro de helig.

15 Men dersom den vantro skiller sig, da får han så gjøre; broren eller søsteren er ikke trælbundet i slike ting, men Gud har kalt oss til fred.

Om ock den otrogne vill skiljas, så låt honom skiljas. En broder eller syster är icke bunden till egendom i sådana fallom; utan i frid hafver Gud kallat oss.

16 For hvad vet du, hustru, om du kan frelse din mann? eller hvad vet du, mann, om du kan frelse din hustru?

Ty huru vetst du, qvinna, om du kan göra mannen salig? Eller huru vetst du, man, om du kan göra hustruna saliga?

17 Dog vandre hver således som Herren har gitt ham, som Gud har kalt ham! Og således foreskriver jeg i alle menigheter.

Dock såsom Gud hafver hvarjom och enom utdelat. Hvar och en, såsom Herren honom kallat hafver, så vandre han. Och så stadgar jag i alla församlingar.

18 En blev kalt som omskåret, han dra ikke forhud over; en er blitt kalt som uomskåret, han la sig ikke omskjære!

Är någor omskoren kallad, han begäre icke förhud; är någor kallad i förhuden, han låte icke omskära sig.

19 Det kommer ikke an på omskjærelse, og det kommer ikke an på forhud, men på å holde Guds bud.

Omskärelsen är intet, och förhuden är intet; utan hålla Guds bud.

20 Hver bli i det kall han blev kalt i!

Hvar och en blifve uti den kallelse, i hvilka han kallad är.

21 Blev du kalt som træl, da gjør dig ingen sorg av det; men kan du også bli fri, så gjør heller bruk derav!

Äst du kallad i träldom, haf der ingen sorg om; dock kan du fri varda, så bruka det heldre;

22 For den træl som er kalt i Herren, er Herrens frigitte; likeså er også den frie som er kalt, Kristi træl.

Ty den som i träldom kallad är i Herranom, han är Herrans fri; sammalunda ock den som kallad är i frihet, han är Christi egen vorden.

23 I er dyrt kjøpt; bli ikke menneskers træler!

I ären dyrt köpte; blifver icke menniskors trälar.

24 I den stand enhver blev kalt i, brødre, i den bli han hos Gud!

Hvar och en, käre bröder, der han uti kallad är, der blifve han uti när Gudi.

25 Om jomfruene har jeg ikke noget bud av Herren, men jeg sier min mening som en som har fått miskunn av Herren til å være troverdig.

Men om jungfrur hafver jag icke Herrans bud; utan jag säger mina mening, såsom den der barmhertighet fått hafver af Herranom, till att vara trogen.

26 Jeg mener da dette at det for den nærværende nøds skyld er godt for et menneske å leve således.

Så menar jag nu sådant vara godt, för den nöd som förhanden är, att menniskone skall godt vara så blifva.

27 Er du bundet til en kvinne, da søk ikke å bli løst fra henne; er du ikke bundet til en kvinne, da søk ikke en kvinne!

Äst du vid hustru bunden, begära icke skiljas vid henne; äst du ock utan hustru, så begära icke hustru.

28 Men om du også gifter dig, synder du ikke, og om jomfruen gifter sig, synder hun ikke; men de som det gjør, vil få trengsel for sitt kjød, jeg derimot vil spare eder.

Men gifter du dig, syndar du intet, och om en jungfru gifter sig, syndar hon intet; dock varda sådana lidande lekamlig bekymmer; men jag skonade eder gerna.

29 Men dette sier jeg, brødre: Tiden er kort, så at herefter de som har hustruer, skal være som de som ingen har,

Men det säger jag: Käre bröder, tiden är kort. Öfver detta: De som hustrur hafva, vare såsom de inga hade;

30 og de som gråter, som de som ikke gråter, og de som gleder sig, som de som ikke gleder sig, og de som kjøper, som de som ikke eier noget,

Och de som gråta, såsom de intet greto; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behöllo det intet;

31 og de som bruker verden, som de som ikke bruker den; for denne verdens skikkelse forgår.

Och de som bruka denna verldena, såsom de brukade icke; ty denna verldenes väsende förgås.

32 Jeg vil gjerne at I skal være fri for omsorg. Den ugifte har omsorg for det som hører Herren til, hvorledes han kan tekkes Herren;

Men jag ville gerna, att I voren utan omsorg. Den der ogift är, han aktar det Herranom tillhörer, huru han skall täckas Herranom.

33 men den gifte har omsorg for det som hører verden til, hvorledes han kan tekkes sin hustru.

Men den som gifter sig, han aktar hvad verldene tillhörer, att han skall behaga hustrune.

34 Og det er forskjell på hustruen og jomfruen; den ugifte kvinne har omsorg for det som hører Herren til, at hun kan være hellig både på legeme og ånd; men den gifte kvinne har omsorg for det som hører verden til, hvorledes hun kan tekkes sin mann.

Och det är skilnad på en qvinna, och en jungfru; den som ogift är, hon aktar det Herranom tillhörer, att hon skall blifva helig både till kropp och till anda; men den som gifter sig, hon aktar det verldene tillhörer, huru hon skall behaga mannenom.

35 Dette sier jeg til eders eget gagn, ikke for å sette en snare for eder, men for å fremme det som sømmer sig: å henge fast ved Herren.

Men detta säger jag till det som eder kan gagneligit vara, och icke att jag vill kasta band på eder; utan på det I skolen efterfölja det ärligit är, och blifva vid Herran, utan allt hinder.

36 Men dersom nogen mener at han gjør urett mot sin ugifte datter om hun er over ungdomsalderen, og det må så være, han gjøre det han vil; han synder ikke; la dem gifte sig!

Men om någor låter sig tycka, att det icke väl skickar sig med hans jungfru, sedan hon väl manväxt är, och det vill icke annars vara, så göre som han vill, han syndar intet; han låte henne gifta sig.

37 Men den som står fast i sitt hjerte og ikke har noget som tvinger ham, men har frihet til å følge sin egen vilje og har satt sig dette fore i sitt hjerte at han vil holde sin datter ugift, han gjør vel.

Men om en sätter sig fast före, efter han onödd är, och hafver sin fria vilja, och besluter detta i sitt hjerta, att låta sina jungfru så blifva, han gör väl.

38 Så gjør da den vel som bortgifter, og den gjør bedre som ikke bortgifter.

Den nu utgifter henne, han gör väl; men den icke utgifter henne, han gör bätter.

39 En hustru er bundet så lenge hennes mann lever; men når hennes mann er hensovet, da har hun frihet til å gifte sig med hvem hun vil, bare det skjer i Herren.

Hustrun är bunden till lagen, så länge hennes man lefver; men när hennes man är afsomnad, är hon fri att gifva sig enom androm, hvem hon vill; dock att det sker i Herranom.

40 Men lykkeligere er hun om hun blir som hun er, efter min mening; men jeg tror også å ha Guds Ånd.

Men saligare är hon, om hon så blifver, efter mitt sinne; jag menar, att jag ock hafver Guds Anda.