UJobe 14
1 “Umuntu ozelwe ngumfazi ulensuku ezilutshwane njalo ezigcwele inhlupho.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Uyaqhakaza njengeluba aphinde abune; njengesithunzi esithi tshazi, akemi.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Onjalo ungala ulokhu umkhangele na? Ungamisa phambi kwakho umthonisise na?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Ngubani ongaveza okuhlambulukileyo kokungcolileyo na? Kakho!
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Insuku zomuntu zimisiwe; uzibekile izinyanga zokuphila kwakhe wabeka lemikhawulo angeke ayeqe.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Ngakho-ke myekele ungazihluphi ngaye, aze aqede lesosikhathi sakhe njengomuntu oqhatshiweyo.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Kungaba lethemba ngesihlahla; singaganyulwa siyahluma njalo, amahlumela aso kawayikwehluleka ukukhula.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Impande zaso zingaguga phansi emhlabathini lesiphunzi saso sife emhlabathini,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 kodwa singezwa amanzi siyahluma sikhuphe ingatsha njengesihlahla esitsha.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Kodwa umuntu uyafa alaliswe phansi; uphefumula okokucina angabe esabakhona.
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Njengamanzi esitsha olwandle lanjengomfula ucitsha amanzi wome qha,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 ngokunjalo umuntu ulala phansi angabe esavuka; kuze kutshabalale amazulu abantu kabayikuvuka kumbe baphatshanyiswe ebuthongweni babo.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Kube uyangifihla ethuneni ungithukuze ulaka lwakho luze ludlule! Kube ungibekela isikhathi ube usungikhumbula! (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Umuntu angafa uphinde aphile na? Zonke insuku zokutshikatshika kwami ngizalindela isikhathi sokuyekelwa kwami.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Uzabiza lami ngizasabela; uzasifisa lesosidalwa esenziwa yizandla zakho.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Ngeqiniso lapho uzabala izinyathelo zami kodwa kawuyikulandelela izono zami.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Iziphambeko zami zizananyekwa emgodleni; uzasigubuzela isono sami.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Kodwa njengentaba ikhumuzeka ize ibhidlike, lanjengedwala ligudluka endaweni yalo,
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 njengamanzi awagubhayo amatshe lezikhukhula zikhukhula umhlabathi, kanjalo uyalibhidliza ithemba lomuntu.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Umehlula kanye angaphindi abekhona, adlule; uyabuguqula ubuso bakho umxotshe.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Nxa amadodana akhe ezuza udumo, kawakwazi; nxa izizukulwane zakhe zisehliswa, kazikuboni.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Bezwa kuphela ubuhlungu bemizimba yabo bazikhalele bona.”
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
