Jeems 1
1 Rangte nyia Teesu Jisu Kristo laksuh, Jeems taangnawa: Mongrep noongrep ni Rangte mina loong tiisoontla loong suh jengseera.
Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso.
2 Joon awaan loong, sen taangnah jaatrep phate joonnaam thok haadoh khangraangse ngeh ih li an,
Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse;
3 tiimnge liidi erah likhiik phate joonnaam ah sen tuumaang nawa ih jen tanno juuba, jirep adoh jen naan eh an.
Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod.
4 Sen ih jat etheng, jen naan ih tanno roidong doh jirep ah jen an, eno juuba tiim lampo nah uh sen epun nyia lasoot lasaam ang an.
Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva.
5 Enoothong sengdung dowa o ang an bah uh mongtham ese laje kanbah, sen ih Rangte rangsoom an heh ih kot ehan; tiimnge liidi Rangte ih loongtang suh larat lapat thang ih minchan ih chokoha.
Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda.
6 Enoothong mabah rangsoom an, tenchi lah angthang ih hanpi an. O tenchi angla erabah juusih ni pong ih juutak saapmot ah likhiik.
Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres.
7 Sen loong emah mok ang anbah, nyia tiim re an bah uh sen thung nah lajen phanthun kanbah,
Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom.
8 Teesu taangnawa echoh eh ih ngeh ih nakmok thun an.
En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.
9 Changthih Kristaan loong ah Rangte ih toonjoh adoh tenroon ang theng,
Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;
10 adoleh changteng Kristaan loong ah Rangte ih datthiin ih adoh tenroon ang theng. Tiimnge liidi changteng ah woma ni popong kah mutdat ah likhiik ih mah ah.
Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.
11 Rangsa ah khaamloolo ih dong tahaano nyia mi taano bangphook ah tekraat eha; hepoong uh takah poongka, adoleh hejaase ah uh emat e ah. Erah likhiikkhiik changteng loong ah neng pheehoon mootkaat damdoh thet haat ah.
Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.
12 Phate joonnaam di o ih tuumaang roh eha erah juuba tenroon, tiimnge liidi erah thaak taari ha jen ano, heh mongnook loong asuh Rangte ih kakhamta jun ih hethaang ah roidong koh ah.
Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.
13 Erah likhiik thaak taari heedoh, seng ih mabah uh lajaatjaat jeng theng, “Arah thaak taari hali ah Rangte taangnawa.” Tiimnge liidi Rangte ah ethih ekhah ih tami thaak taari ka, he teewah ih o uh tathaak taari ka.
Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;
14 Enoothong seng tenthun ethih nyia nyamnyook ih dat hoom hali.
Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.
15 Eno seng tenthun ethih ekhah rah ih rangdah dongsam thukla nyia dongtup ha; erah lih adi rangdah ah hantek phong taano etek ih thukla.
Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.
16 Joonte loong erah raangtaan ih naktoom mokwaan han!
Farer icke ville, mine käre bröder.
17 Ranglakkot ese nyia epun lakkot ah rangmong nawa ra hala; rangmong dowa weephaak Dongsiitte Rangte reenawa ra hala, heh lekte tah angka nyia rangnak takah ngaak ang thukka.
All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.
18 Hethung hetak nawa ih nyia heh jengkhaap amiisak nawa ih dongtup tahe, tiimnge liidi mathan dongsiitta erah loong tung dowa seng loong ah phangkhoh tiik arah potiik loong ang theng.
Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.
19 Joonte loong, sen ih arah samthun roh etheng! Warep ih boichaat ah jaalo ih boichaat theng, enoothong ejeng nyia ekhat ah siak lakhat theng.
Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.
20 Mina tenkhat ih Rangte kateng tenthun nyia mootkaat ah mabah uh tachoka.
Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.
21 Erah raangtaan ih lalangka lampo ni jangse li dowa nyia ethih mootkaat loong dowa haloh ang theng. Jirep ah Rangte suh look anno sen tenthun ni tiimjaat jengkhaap dong thukla erah ah kaptheng, erah ih juuba jen puipang han.
Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.
22 Heh jengkhaap ah boichaat luulu ih anno sen teenuh teewah nak mokwaan an; erah nang ebah erah chaat han jengkhaap kap suh jangse an.
Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.
23 Sen ih jengkhaap ah boichaat luulu ih anno erah jun ih jangse lareeraang kanbah, theeri ni adoleh samsok ni o mina ih heh teenuh teewah likhiikkhiik ih japtup arah likhiik ih ang an.
Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;
24 Erah loong ah ebah neng teenuh teewah ah samkhikhih ih sok ano dokkhoom kala eno hethe hekhoh tiim likhiik angko taaja erah jaasiit di lak haat ha.
Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.
25 Enoothong marah hootthe mina puipang suh epunthoon ah, labeehaat thang ih erah hootthe ah kap anbah nyia boichaat luulu lah ethang ih jangse ih reeraang pakna anbah—sen tiim re an erah doh Rangte ih romseetam kohan.
Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning.
26 O ih bah uh sen jaachi ni ngah thooroom mina ngeh ih tam thun han? Heh tuihih ah laplap ih moot abah heh thooroom ah thaangmuh, erabah heh teeteewah ba mokwaan ha.
Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.
27 Sen loong Wah Rangte ih kilingling nyia amiimi thooroom liiha abah amah suh liiha: numuh wamuh nyia numuh jooti loong ah neng chamchoh doh chosok theng adoleh arah mongrep dowa mih thet hoomjih loong dowa haloh ang theng.
Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene.
