Esaamootkaat 7
1 Romwah phokhothoon ah ih Stephen suh chengta, “Amiisak nih angkah?”
Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
2 Stephen ih ngaak baatta, “Ngaaphoh ngaawah loong nga jeng ah boichaat an! Sengte sengwah Abraham Haraan hah ni maang song kah kaadi, Mesopotomia hah ni
Då sade han: »Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran,
3 Rangte dongkhoom kah ano baatta, ‘An hadaang nyia an jaatang ah thiinhaat uno ngah ih marah hah doh kaat baat ha erah doh kah uh.’
och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.'
4 Erah raangtaan Abraham ih heh hadaang ah thiinhaat ano Haraan hah ni song kata. Heh wah tek lidi, Rangte ih sen amadi song lan hah adi kaat thuk taha.
Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon.
5 Rangte ih Abraham suh arah an hah ngeh ih baatkot muh, amasah chepsiit taan uh kotmuh, enoothong Rangte ih Abraham suh kot eha ngeh ih ba kakhamta adoleh ansuh ansah lakbui ang ah ngeh ih thoomhoon kakhat ah ba hoon eta, erah kakham ah Abraham heh sah maang jeeka tokdi hoonta.
Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son.
6 Rangte ih Abraham suh baatta: ‘An sutoom satoom loong ah minok mihah nah song rum ah, erah doh neng loong ah chaabaji paang raangtaan ih dah ih siiwi rum ah.
Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
7 Enoothong an sutoom satoom loong ih soomtu rum ah mina loong ah ngah ih dande kah rum ang, erah lidoh erah hah dowa doksoon rum ano arah hah adoh ngaak song rum haano nga somtu rum hang.’
'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud; 'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.'
8 Eno Abraham damdi thoomhoon kakhat thiinta ngeh ih jat suh Rangte ih heh khoopkhan banlam ah hoonthuk rumta. Erah thoidi Esak ah tup ano saasinat lidi heh khoopkhan ano men hoonta; Esak ih heh sah Jaakob khoopkhanta, eno Jaakob ih heh sah asih wanyi ah khoopkhan banlam hoonta.
Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9 “Jaakob sah loong ih neng no Josep ah miksuh ih rum ano Ijip hah ni dah raangtaan ih sang rumta. Enoothong Rangte ah heh damdam eta,
Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
10 erah thoidi Josep ah mathan laang chamta bah uh Rangte ih puipang eta. Ijip Luuwang damdi Josep chomuita di, Rangte ih Josep suh mih tenroon thuk theng nyia mongtham ese ah kota, eno erah hadaang adi Luuwang ih Josep ah kobono nyia henok hetap jaatrep sokboite ang thukta.
och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
11 Erah lidi, Ijip nyia Kanaan hah noongrep ni ram ang ano rapne ih cham rumta. Sengte sengwah loong ih phak asat ju choh jam muh,
Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
12 eno Jaakob ih Ijip hah ni ji acham eje ngeh ih japchaat ano, sengte sengwah, heh sah loong ah phangkaat thukta.
Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång.
13 Dopnyi kah rum adi, Josep ih hephoh loong suh heh teewah tiit ah jatthuk rumta, eno Ijip Luuwang ih uh Josep jaatang tiit ah jat eta.
Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
14 Josep ih heh wah suh maatbaatta, neng jaatang rooksinet wabangnga ah loongtang Ijip hah nah kaat theng ngeh ah.
Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
15 Jaakob nyia heh sah loongtang Ijip hah ni song karum ano erah ni matti karumta.
Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder.
16 Neng mang ah Sekem hah ni huikaat ano, Abraham ih Haamor jaatang jiin nawa ngun ih reta di bengkaat rumta.
Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.
17 “Rangte ih Abraham damdi thoomhoon kakhatta saapoot ah chang kano, Ijip hah ni seng mina hasong ah jaat eti.
Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten,
18 Erah lih adi, Josep men lajatte mih Ijip Luuwang we angta.
till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef.
19 Eno Luuwang ah sengte sengwah loong damdi rapne ih thikhah ano, neng sah khobaang loong ah tektoom ih ah ngeh ih li ano, thoikatkat ih neng nok nawa ehoh ni tum thiin thuk rumta.
Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.
20 Erah tokdi, Moses ah jaaseemoong sah ih dongtupta. Moses ah nok ni laajom sokboita,
Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
21 eno heh nok nawa thiinhaat kaat kano, wangcha nah rah ih heh raangtaan suh hakpanta.
sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
22 Moses suh Ijip nok hah tiit jirep ah nyootsoot kano jatwah jeewah eh hoonta.
Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar.
23 “Moses paang rookbaji ang ano, hejaat hepaat ah mamah ih siiwi rumta erah ah jat suh ngeh ih jam thoithakta.
Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn.
24 Heh mina wasiit Ijip mih ih siiwi ah japtup ano, Moses ih erah mih ah etek haat eta. (
När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern.
25 Moses ih thunta, heh mina loong ah ih baata jatrum hangnih, ngah Rangte ih neng doksiit suh daapkaat halang ngeh ah, eno heh mina loong ah ih tajat rumta).
Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
26 Erah saalih adi Ijirel nok hah wanyi botmui arah japtup ano paakpang damdi taat renbaat nyuuta. ‘Boichaat thaak ansih,’ jaaroh nyi, ‘set Ijirel mina tanih ang kansih; tiimte botmui lansih?’
Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?'
27 Eno o ih wasiit ah siiwiita erah mih ah ih Moses ah haangko pitthengta. ‘Sek laktung nah an ih dande theng ngeh ih o ih poon halu?’
Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
28 ‘Miinnyah Ijip nok hah tekbuh tang ah likhiik tekbuh ang ngeh ih nih li halang?’
Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
29 Moses ih erah jeng ah japchaat ano, Ijip hah nawa Midian hah ni soonkah ano moong songtong kata. Erah ni heh sah miwasah wanyi tupta.
Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner.
30 “Paang rookbaji lini, Moses ngathong ni Rangte kaamwah ah Sinai Kong ni phisaang hah ni weelu damdi dongjengta.
Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
31 Erah japtup ano, Moses ah rapne ih paatjaata, eno rapniine ih sok suh weeluuta adi tiitkhoom kata. Eno Teesu jengta ah japchaatta;
När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
32 ‘Ngah ante anwah Rangte, Abraham Rangte, Esak nyia Jaakob Rangte.’ Moses ih lanaan sok thang ih mochoota.
'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
33 Teesu ih Moses suh liita, ‘An lasong ah khook haat uh an chaplu ah Esa hah.
Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.
34 Ijip ni nga mina loong rapne ih cham arah japtup hang. Nenghu nengri chaat hang, Ngah neng doksiit puipang suh ra halang. Amadoh raaho; Ngah ih an Ijip hah nah kaat thuk ha.’
Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
35 “Moses ah Ijirel mina ih thaangju et arah mina angta. ‘Seng pante nyia maat hoonte angtheng ngeh ih o ih thiik halu?’ Miloong ah ih emah kali rumta. Enoothong weeluuta adi Rangte dongjengta, Moses ah noksong pante nyia doksiitte, heh damdoh rangsah roong mokah ah ngeh ah.
Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
36 Moses ih, Ijip hah ni nyia Juusisaang (Juusih esiit je ah, erah amadi uh erah suh juusih essang ngeh ih menha) adi nyia phisaang hah ni mih paatjaajih loong ah noisok ano heh mina loong ah Ijip hah nawa doksiit dowa.
Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
37 Moses ih Ijirel noksong suh baatta, ‘Rangte ih, ngah kaat thuk halang ah likhiik khowah kaat thuk ha, eno erah mina ah sen mina dowa ang ah.’
Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
38 Moses ah Ijirel mina loong damdi phisaang hah ni tum roongtong rumta; sente senwah loong nyia rangsah damdi Sinai Kong ni kah chowaanta, enooleh Rangte khothing jengkhaap ah seng suh toombaat tahe.
Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder.
39 “Enoothong sengte sengwah loong ah ih Moses jeng ah taboichaat rumta; heh jeng lalek boichaat thang ih Ijip hah ko we ngaakwang thung ang rumta.
Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
40 Erah thoidi neng ih Aroon suh li rumta, ‘Seng lamsiitte Rangte hoon kohe. Ijip hah nawa seng doksiitte, Moses bah tajatke tiim ang koja.’
och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.'
41 Erah lilih, maan laaphaang tongmih hoon rum ano, roomsoom rumta, erah lih adi neng ih hoonta tongmih phoongpha mendi phaksat ah room phaksah ih rumta.
Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.
42 Erah thoidi neng Rangte ah neng dam dowa doksoon ano rang dowa ritsih nyia rang ni tiimjih jeela erah loong ah soomtu thuk rumta, erah tiit ah khowah loong leedap ni raangthiin choi: ‘Ijirel noksong loong! Phisaang hah ni paang rookbaji angtan adoh luiamaan ah nga soomtu suh tadook tan.
Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?
43 Erah tumhui tan abah, Molek Rangte raangtaan ih angta; adoleh ritsih rangte, Rephan laaphaang raangtaan ih; erah loong abah sen ih soomtu theng tongmih angta. Erah raangtaan ih sen loong ah Bebiloon jiit nah phanhaat kaat rumha.’
Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.'
44 “Sengte sengwah loong ih bah phisaang hah ni Rangte waktong theng Nyutaap ah neng damdam ih tumhui rumta. Erah mamah ih hoon theng ah, Rangte ih Moses suh noisokta ah likhiik ih hoon rumta.
Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
45 Lini, sengte sengwah loong ih neng wah jiin nawa thaangta Nyutaap ah Josua damdi wakkah rumta di neng damdam ih tumhui rumta. Eno Rangte ih mathan deek akaan angta loong ah nengngah nengngah ih tum phanjoh haatta. Erah Nyutaap ah Dewid, Luuwang maang langlang ih erah hadaang adi thok tongta.
Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
46 Rangte ih Dewid suh ese choh kano Dewid ih Jaakob Rangte nok hoon thuk weehang ngeh ih suta.
Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud.
47 Enoothong erah rangsoomnok ah Solomon Luuwang ih liwang ni thoon tom hoonta.
Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
48 “Enoothong Echoong thoon ni tongte Rangte ah mina ih hoon hi nok ni tatongta; khowah ih liiha likhiik ah,
Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:
49 ‘Rangmong ah nga tongtheng, nyia hah ah nga lah naktheng, Teesu ih liiha, Nga raangtaan ih sen ih tiim nok ma hoon an? Nga tongtheng nok ah mani ah?
'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
50 Arah loong ah nga lak ih tanih hoontang?’
Min hand har ju gjort allt detta.'
51 “Senten senmong ah jong ajaan likhiik mamah angtan!” Stephen ih arah tiit ah jangbaat roh ih kaatta. “Sen thung ah mamah sengseng angtan, Rangte tiitkhaap chaat suh sen na ah mamah sengseng ih baang tan! Seng loong ah sente senwah likhiik; sen ih uh Esa Chiiala ah saarookwet takap kan!
I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
52 Sente senwah ih khowah lasiiwiite eje nih ah? Teewadi Laksuh kateng ah erak eha ngeh ih Rangte tiit baat kaatte ah uh neng ih tek haatta. Eno sen ih erah mih ah mokwaan anno tek haat han.
Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt,
53 Rangte hootthe ah rangsah jiin nawa choh thaangte sen loong ah —erabah uh heh jeng ah taboichaat kan!”
I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»
54 Ngoongthumte loong ah Stephen jeng ah chaat rum ano, neng pha ah phak ah ih khadah rumta.
När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.
55 Stephen ah Esa Chiiala pan angte angta, rangko toon sokwan adi Rangte chaan aphaan nyia Jisu jaawah ko ih chap arah tupwanta.
Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
56 “Sok thaak an!” Stephen ih baat rumta. “Rangmong ah daapchoi tupwan lang, erah di Mina Sah Rangte damdi jaawah ko chap arah tupwan lang!”
Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.»
57 Ngoongthumte loong ah riiraak rum ano neng na ah neng lak ih kepjoh rumta. Miloong ah Stephen taangko ih tuutmui karum ano,
Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom
58 erah samnuthung dowa dokphan haatkaat rumta, eno Jong ih patkaat rumta. Erah tupte haaki loong ah ih neng nyuh nengkhat ah jaaro wasiit Sool ngeh ih angta, reeni thiinhaat rumta.
och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
59 Jong ih patrum ah damdi Stephen ih Teesu men ah poon ano rangsoomta, “Teesu ngaachi ngaala ah thaang hang!”
Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»
60 Stephen ah heh lakuh ni chooktong ano eroongwah ih riihuuta, “Teesu! Neng rangdah ah nak samthun weeuh!” Emah ih jeng ano thaktiita.
Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
