ယောဘ 16
Därefter tog Job till orda och sade:
2 ၂ ထိုသို့သောစကားများတို့ကို ငါကြားဘူးပြီ။ သင်တို့ရှိသမျှသည် နှစ်သိမ့်စေခြင်းငှါ ပြုသော်လည်း၊ ပင်ပန်းစေသော သူဖြစ်ကြပါသည်တကား။
Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 ၄ သင်တို့ပြောသကဲ့သို့ ငါသည်လည်းပြောနိုင်၏။ သင်တို့သည် ငါကဲ့သို့ဖြစ်လျှင်၊ ငါသည်သင်တို့ တဘက်က စကားများကို ပုံ၍ထားနိုင်၏။ ခေါင်းကိုလည်း ခါနိုင်၏။
Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 ၈ ငါ့ကိုခြေချင်းခတ်တော်မူ၍၊ ထိုခြေချင်းသည်ငါ့ တဘက်က သက်သေခံ၏။ ငါပိန်ကြုံခြင်းအရာသည် လည်း ငါ့တဘက်ကထ၍ မျက်နှာချင်းဆိုင်လျက် သက် သေခံ၏။
Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 ၉ အမျက်တော်သည် ငါ့ကိုအပိုင်းပိုင်းဆွဲဖြတ်၍ ညှဉ်းဆဲတတ်၏။ ငါ့အပေါ်မှာ အံသွားခဲကြိတ်ခြင်းကို ပြုတော်မူ၏။ ငါ့ရန်သူသည်ငါ့ကို မျက်စောင်းထိုး၏။
I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 ၁၂ ငါသည်ငြိမ်ဝပ်လျက်နေသောအခါ ငါ့အရိုးတို့ကို ချိုးတော်မူ၏။ လည်ပင်းကိုကိုင်၍ အပိုင်းပိုင်းပြတ်စေ ခြင်းငှါ လှုပ်တော်မူ၏။ ငါ့ကို ပစ်စရာစက်သွင်းတော် မူ၏။
Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 ၁၃ မြှားတော်တို့သည် ငါ့ကိုဝိုင်း၍ ကရုဏာတော် မရှိဘဲ၊ ငါ့ကျောက်ကပ်ကို စူးစေတော်မူ၏။ ငါ့သည်းခြေအရည်ကိုမြေပေါ်၌ သွန်းတော်မူ၏။
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 ၂၀ ငါ့သဘောကို သိသောသူသည် မြင့်သောအရပ်၌ ရှိ၏။ ငါ့အဆွေခင်ပွန်းတို့သည် ငါ့ကိုကဲ့ရဲ့၍၊ ငါသည် ဘုရားသခင့်ရှေ့တော်၌ မျက်ရည်ကျလျက်နေ၏။
Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
