विलापगीत 5
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 ७ आमच्या पूर्वजांनी तुझ्याविरुध्द पाप केले. आता ते नाहीत. पण त्यांच्या पापाची फळे आता आम्ही भोगत आहोत.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 १३ आमच्या तरुणांना त्यांनी पिठाच्या जात्यावर दळावयास लावले. ते तरुण लाकडाच्या ढिगाऱ्याखाली अडखळले.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 २१ परमेश्वरा, आम्हास तुझ्याकडे परत वळव. आम्ही आमच्या पातकाकरिता पश्चाताप करितो. पूर्वीप्रमाणेच आमच्या जुन्या दिवसाची पुनर्स्थापना कर.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
