Waiata 73
1 He himene na Ahapa. He pono, he pai te Atua ki a Iharaira; ki te hunga ngakau ma.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Ko ahau ia, wahi iti kua tapepa oku waewae: me i kotahi kua paheke oku takahanga.
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 I hae hoki ahau ki te hunga whakahi, i toku kitenga i te tangata hara e kake ana.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 Kahore hoki he whakawiringa a te mate i a ratou: he maro ano o ratou uaua.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 Kahore nga mea whakapouri tangata e pa ki a ratou; kahore ano ratou e whiua tahitia me te mano tangata.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Na reira, ano he hei te whakakake e awhi nei i a ratou, ano he kakahu te tutu e hipokina nei ratou.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 Pupuhi ana o ratou kanohi i te ngako: nui ake nga mea i a ratou i a o ratou ngakau i hiahia ai.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 E whakahi ana ratou, e korero kino ana mo te whakatoi: kei runga noa ake a ratou korero.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 Tutuki tonu to ratou mangai ki nga rangi: e kopikopiko ana hoki to ratou arero i runga i te whenua.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Koia tona iwi i hoki mai ai ki konei: a e whakawiria ana he wai mo ratou, ki tonu te kapu.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 E mea ana ratou, Ma te aha e matau ai te Atua? He matauranga koia to te Runga Rawa?
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Nana, ko te hunga kino tenei, kei runga tonu i te whenua rangatira, e hua ana o ratou taonga.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 He pono he maumau taku mea i toku ngakau kia ma, taku horoi hoki i oku ringa ki te harakore.
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 E whiua ana hoki ahau i te roa o te ra, e pakia ana i nga ata katoa.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Me i ki ahau, Ka penei taku korero; na e tinihanga ana ahau ki te whakatupuranga o au tamariki.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 I taku meatanga kia matauria tenei, ka kite ahau he mahi whakauaua rawa;
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 Tae noa ahau ki te wahi tapu o te Atua, katahi ahau ka mohio ki to ratou mutunga.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 He pono i whakaturia ratou e koe ki nga wahi pahekeheke; a whakataka ana e koe ki te ngaromanga.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Ano te panga whakareretanga o to ratou hunanga! kua pau rawa i nga wehi.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Ka rite ki te rekanga kanohi, ina ara ake te tangata, tau whakahawea ki to ratou ahua, e te Ariki, ina ara ake koe.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Na mamae noa iho toku ngakau, a hukihuki ana oku whatumanawa.
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 He whakaarokore hoki ahau, he kuware: me te mea he kirehe ahau i tou aroaro.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Ahakoa ra kei a koe tonu ahau; e puritia ana e koe toku ringa matau.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Ma tou whakaaro ahau e arahi; muri iho ka riro ahau i a koe ki te kororia.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Ko wai hoki toku i te rangi ko koe anake? Kahore atu hoki oku i te whenua e hiahia ai, ko koe anake.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Hemo iho oku kikokiko me toku ngakau: ko te Atua ia te kaha o toku ngakau, toku wahi ake ake.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 Na, ko te hunga e mamao atu ana i a koe ka mate: ka ngaro i a koe te hunga puremu katoa e whakarere nei i a koe.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Ko ahau ia, he pai ki ahau te whakatata ki te Atua: kua waiho e ahau te Ariki, a Ihowa, hei whakawhirinakitanga moku, kia whakapuakina ai e ahau au mahi katoa.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
