Tangi 5
1 Kia mahara, e Ihowa, ki te mea kua pa nei ki a matou: tirohia mai, kia kite ai koe i to matou ingoa kino.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Kua riro to matou wahi tupu i nga tangata ke, o matou whare i nga tautangata.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 He pani matou, kahore he matua, ko o matou whaea ano he pouaru.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Na te moni i inu wai ai matou; ko a matou wahie he mea hoko.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Kei runga kei o matou kaki o matou kaiwhai: e mauiui ana matou, kahore he tanga manawa mo matou.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Kua hoatu e matou te ringa ki nga Ihipiana, ki nga Ahiriana, kia makona ai matou i te taro.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 I hara o matou matua, a kua kore; a kua whakawaha e matou o ratou he.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Ko nga pononga o matou rangatira: kahore he kaiwhakaora mo matou i o ratou ringa.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 E tata mate matou ka whiwhi ai i te taro, i te hoari hoki o te koraha.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Mangu ana o matou kiri ano he oumu, i te wera ngau kino o te hemokai.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Taea ana e ratou nga wahine o Hiona, nga wahine i nga pa o Hura.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Ko nga rangatira, taronatia ake e to ratou ringa; kihai nga kanohi o nga kaumatua i whakahonoretia.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Ko nga taitama kei te waha i te huri, hinga ana nga tamariki i te pikaunga wahie.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Ko nga kaumatua i nga kuwaha kua kore, me te waiata hoki a nga taitama.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Kua mutu te koa o o matou ngakau, kua puta ke ta matou kanikani hei uhunga.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Kua taka te karauna o to matou mahunga; aue, te mate mo matou! kua hara hoki matou.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Na reira whakaruhi noa iho o matou ngakau; na enei mea pouriuri ana o matou kanohi.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Na te maunga hoki o Hiona kua ururuatia nei, e haereerea nei e nga pokiha.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Pumau tonu koe, ake ake, e Ihowa; ko tou torona kei tera whakatupuranga, kei tera whakatupuranga.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 He aha koe i wareware tonu ai ki a matou? he aha koe i whakarere ai i a matou, a roa noa iho nga ra?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Whakatahuritia atu matou ki a koe, e Ihowa, a ka tahuri matou: whakahoutia o matou ra, kia rite ki o mua.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Otiia kua tino whakakahore rawa koe ki a matou, e tino nui ana tou riri ki a matou.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
