Hopa 4

1 Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.