Hopa 31
1 Kua oti taku kawenata ki oku kanohi; kia whakaaroaro ahau hei aha ki te kotiro?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 He aha ta te Atua wahi e tuwha mai ai i runga? He aha ta te Kaha Rawa taonga tupu i te wahi tiketike?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 He teka ianei he whakangaromanga mo te tangata kino? he whiu mo nga kaimahi o te he?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 He teka ianei e kitea ana e ia oku ara, e taua ana e ia oku hikoinga katoa?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 Ki te mea i haere ahau i runga i te tekateka noa, a i hohoro toku waewae ki te tinihanga;
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Kia paunatia ahau i runga i te pauna tika, kia mohio ai te Atua ki toku tapatahi:
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Ki te mea i kotiti ke toku hikoinga i te ara, a i whai toku ngakau i oku kanohi; a ki te mea i mau te tongi ki oku ringa;
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Kati, ko ahau hei whakato, a ma tetahi atu e kai; ae ra, tukua nga hua o taku mara kia hutia atu.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Ki te mea i whakawairangitia toku ngakau e te wahine, a i whanga ahau i te tatau o toku hoa;
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Heoi kia huri paraoa taku wahine ma tetahi atu, kia piko iho ano hoki nga tangata ke ki runga i a ia.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 He kino rawa hoki tera; ae ra, he he e tika ana kia whiua e nga kaiwhakawa:
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 He ahi hoki tera e kai ana ki te whakangaromanga rawa, poto noa aku hua katoa.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Ki te mea i whakahaweatia e ahau te whakawa a taku pononga tane, a taku pononga wahine, i a raua e totohe ana ki ahau;
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 Ka pehea ra ahau ina whakatika te Atua? He aha taku kupu e whakahoki ai ki a ia ina tae mai ia ki te titiro?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 He teka ranei na toku kaihanga ia i hanga i roto i te kopu? a nana, na te kotahi, i whai ahua ai maua i roto i te puku?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 Ki te mea i kaiponuhia e ahau ta nga rawakore i hiahia ai, a meinga ana e ahau nga kanohi o te pouaru kia pau i te minamina;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Ki te mea ranei i kainga taku maramara e toku kotahi, a kihai te pani i kai i tetahi wahi;
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 He mea whakatupu ia naku no toku taitamarikitanga ra ano me te mea ko tona papa ahau: ko te pouaru he mea arahi naku no te kopu ra ano o toku whaea;
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 Ki te mea i kite ahau i tetahi e tata ana ki te mate, he kore no te kakahu, a kahore he uhi mo te rawakore;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 Ki te mea kihai tona hope i whakapai ki ahau, a kihai ia i mahana i nga huruhuru o taku kahui:
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 Ki te mea i ara toku ringa hei pehi i te pani, i toku kitenga he awina tera moku kei te kuwaha;
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Na kia marere atu toku pokohiwi i roto i te peke, kia whati te takakau o toku ringa.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 Ko te whiu hoki a te Atua taku i wehi ai; kihai hoki i taea e ahau te aha i tona nui.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Ki te mea i u toku whakaaro ki te koura, a i mea ahau ki te koura parakore, Ko koe taku e whakawhirinaki atu ai;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 Ki te mea i koa ahau ki te maha o oku rawa, a ki te nui o ta toku ringa i whiwhi ai;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 Ki te mea i kite ahau i te ra e whiti ana, i te marama ranei e haere ana i tona tiahotanga;
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 A ka kumea pukutia atu toku ngakau, ka kihia toku ringa e toku mangai:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 Na he kino tenei hei whiunga ma nga kaiwhakawa: he teka hoki naku ki te Atua i runga.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Ki te mea i koa ahau ki te whakangaromanga o te tangata i kino ki ahau, i whakaara ake ranei i ahau i te panga o te he ki a ia;
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 Ae, kihai ahau i tuku i toku mangai kia hara, kihai i whai kia kanga tona wairua;
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Ki te mea kahore nga tangata o toku teneti i mea, Tena koa te tangata kihai nei i makona i tona kikokiko?
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 Kihai te manene i moe i waho; i whakatuwheratia ano e ahau oku tatau ki te tangata haere;
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Ki te mea i pera ahau me Arama, i hipoki i oku he, i huna i toku kino ki roto ki toku uma;
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 I wehi hoki ahau i te huihui nui, i mataku ki te whakahawea a nga hapu, a whakarongo kau ana, kihai hoki i puta ki waho
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Aue, me i whakarongo mai tetahi ki ahau! Nana, tenei taku tohu, ma te Kaha Rawa e whakahoki mai he kupu ki ahau; me i ahau noa te pukapuka i tuhituhia e toku hoariri!
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Ina, kua amohia e ahau i runga i toku pokohiwi; kua herea e ahau hei karauna moku.
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 Kua whakaaturia e ahau ki a ia te maha o oku hikoinga; rite tonu ki ta te rangatira taku whakatata atu ki a ia.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 Ki te tangi taku oneone, he whakahe ki ahau, ki te uru ano ona moa ki te aue,
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 Ki te mea i kainga e ahau ona hua, he mea kihai i utua, a naku ranei ona ariki i mate ai,
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Na, kia riro pu te witi i te tataramoa, te parei i te taru kino. Heoi ano nga korero a Hopa.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
