Hopa 30

1 Inaianei ia e kataina mai ana ahau e te hunga tamariki rawa i ahau, e te hunga kihai nei ahau i whakaae kia uru o ratou matua ki roto ki nga kuri o taku kahui.

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Ae ra, hei aha maku te kaha o o ratou ringa? He hanga pirau nei hoki to ratou koroheketanga.

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 Tupuhi ana ratou i te rawakore, i te hemokai; e ngau ana ratou i te oneone pakapaka, i roto i te pouritanga o te tuhea, o te ururua.

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 E whawhaki ana ratou i nga marou i roto o nga rakau ririki; a ko nga pakiaka hunipa hei kai ma ratou.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 He mea pei atu ratou i roto i nga tangata; e karangarangatia ana ratou ano he tahae.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 Me noho rawa atu ratou i nga kapiti o nga awaawa, i nga waro o te whenua, i nga kamaka.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Tangi a kaihe ana ratou i roto i nga rakau ririki; huihuia ana ratou ki raro i nga ongaonga.

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 He tamariki ratou na nga kuware, ae ra, he tamariki na te hunga ingoakore; he hunga i patua atu i runga i te whenua.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Inaianei ia kua waiho ahau hei waiata ma ratou, ae, hei whakatauki ma ratou.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 E whakarihariha mai ana ratou ki ahau, e neke rawa atu ana i ahau, a kahore e kaiponuhia e ratou te huware ki toku mata.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Kua oti hoki tana aho te wewete e ia, a e whakatupuria kinotia ana ahau e ia, a kua tukua e ratou te paraire i toku aroaro.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 I te taha ki matau ka ara te marea; taia ana e ratou oku waewae, a akina ana nga ara o a ratou whakangaromanga ki ahau.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 E taka kino ana ratou i toku ara, e whakatupu ana i te he moku, a kahore he hoa mahi mo ratou.

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Rite tonu ki te wai nui e pakaru mai ana to ratou haerenga mai: i taua whakangaromanga nei, huri mai ana ratou ki runga ki ahau:

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Kua tahuri mai nga whakawehi ki ahau, e aru ana ratou i toku whakaaro rangatira ano he hau; ko te whakahauora moku, pahemo ke ana ano he kapua.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Na inaianei kua maringi toku wairua i roto i ahau: mau pu ahau i nga ra o te tangi.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 I te po e werohia ana oku wheua i roto i ahau; kahore hoki he okiokinga o nga mamae e ngau nei i ahau.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 He kaha nui no toku mate i ahua ke ai toku kakahu; e awhi nei i ahau, e penei ana me te whiri o toku koti.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Kua maka ahau e ia ki te paru, kua rite ahau ki te puehu, ki te pungarehu.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 E tangi ana ahau ki a koe, heoi kahore koe e whakao mai ki ahau; e tu ana, heoi ka titiro kau mai koe ki ahau.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Kua huri ke, kua kino tau mahi ki ahau: ko te kaha o tou ringa kei te tukino i ahau.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Kua hapainga ake ahau e koe ki te hau, a meinga ana tera e koe hei hoiho moku; a whakamotitia iho ahau e koe i roto i te tupuhi.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 E mohio ana hoki ahau tera ahau e kawea e koe ki te mate, ki te whare hoki i whakaritea mo te hunga ora katoa.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 E kore ano ia tona ringa e totoro iho ki te urupa; ahakoa hei mate mona ka mea ia ki te karanga, he whakaaro ki enei mea.

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Kihai ianei ahau i tangi ki te tangata he mate nei tona? kihai ranei toku wairua i pouri ki te rawakore?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 I ahau i tatari ai ki te pai, heoi kua tae mai te kino; tumanako atu ana ahau ki te marama, heoi kua tae mai te pouri.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Ko oku whekau, me te mea e koropupu ana, te ata takoto; haukotia mai ana ahau e nga ra o te tangi.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 E haereere pouri ana ahau, kahore he ra; ko taku whakatikanga ake i roto i te whakaminenga, ka karanga awhina.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Hei teina ahau ki nga tarakona, hei hoa mo nga ruru.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Ko toku kiri mangu tonu, e ngahoro ana i ahau, kaia ana oku wheua i te wera.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 No reira i tahuri ke ai taku hapa ki te tangi, me taku okana ki te reo o te hunga e uhunga ana.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.