Hopa 3
1 I muri i tenei ka puaki te mangai o Hopa, a ka kanga e ia tona ra.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Na ka oho a Hopa, ka mea,
Job tog till orda och sade:
3 Kia ngaro te ra i whanau ai ahau, te po i korerotia ai, He tamaroa kei roto i te kopu.
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Waiho taua ra mo te pouri; kaua e tirohia iho e te Atua i runga; kaua hoki e whitingia e te marama.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Kia poke ia i te pouri, i te atarangi hoki o te mate; kia tauria iho e te kapua; kia whakawehia ano hoki e te whakapouritanga o te ra.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Na ko taua po, kia mau pu i te pouri kerekere: kei honoa ki nga ra o te tau; kei huihuia atu ina taua nga marama.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Nana, kia mokemoke taua po, kaua te reo koa e uru ki roto.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Kia kanga hoki e te hunga kanga i te ra, e te hunga mohio ki te whakaara rewiatana.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Kia pouri nga whetu o tona kakarauritanga; kia tatari ki te marama, a kahore noa iho; kei kite hoki i te takiritanga ata.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Mona kihai i tutaki i nga tatau o te kopu o toku whaea, kihai i huna i te mauiui kei kitea e ahau.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 He aha ahau te mate ai i te kopu? He aha te hemo ai i toku putanga mai i te kopu?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 He aha i rite wawe ai nga turi moku, me nga u hei ngote maku?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Me i pena, kua ata takoto ahau, te ai he whakaohooho, moe ana ahau: katahi ahau ka whai okiokinga,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 I roto i nga kingi, i nga kaiwhakatakoto whakaaro o te whenua i hanga nei i nga wahi mokemoke mo ratou,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 I roto ranei i nga rangatira whai koura, o ratou nei whare ki tonu i te hiriwa:
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Kua kahore noa iho ranei, kua pera me te materoto e ngaro nei, me nga kohungahunga kahore nei e kite i te marama.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Mutu ake i reira te whakararuraru a te hunga kino; okioki ana i reira te hunga kua mauiui nga uaua.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Ata noho ana nga herehere i reira, te rongo i te reo o te kaitukino.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Kei reira te iti, te rahi, kahore hoki he rangatira o te pononga.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 He aha te marama i homai ai ki te tangata kei roto nei i te mate? te ora ki te tangata kua kawa te wairua?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 E koingo nei ki te mate, heoi kahore noa iho; e keri ana kia taea ia, nui atu i te keri i nga taonga huna.
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Hari pu ratou, koa ana, ina kitea te urupa.
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 He aha ano te marama i homai ai ki te tangata kua huna nei tona ara, kua oti nei te tutakitaki mai e te Atua?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Kiano hoki ahau i kai, kua tae mai taku mapu: ano he wai oku hamama e ringihia ana.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 No te mea kua tae mai ki ahau te mea whakawehi e wehi nei ahau; ko taku e pawera nei kua pa ki ahau.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Kahore oku humarie, kahore oku ata noho, ehara i te mea e okioki ana; na kua puta te raruraru.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
