Hopa 14
1 Ko te tangata i whanau i te wahine, he torutoru ona ra; ki tonu ano i te raruraru.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Ano he puawai ia e puta mai ana, e kotia iho ana: rere ana ia, ano he atarangi, kahore hoki he tumautanga.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 E titiro mai ano ranei ou kanohi ki te penei? E mea ranei koe i ahau kia whakawa taua ki a taua?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Ko wai hei homai i te mea ma i roto i te mea poke? Hore rawa.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Kua rite na hoki nga ra mona: kei a koe te maha o ona marama; takoto rawa i a koe te tikanga mona, a e kore ia e whiti ki tua.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Tahuri ke atu te titiro i a ia, kia ai ona pariratanga, kia ata tutuki ai tona ra, kia rite ai ki o te kaimahi.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Ka ai hoki he whakaaronga ki te rakau i tapahia, tera ano e pariri, e kore ano hoki e mutu te wana o tona pihi.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Ahakoa kua tawhitotia tona pakiaka a ki te whenua, a kua mate tona tinana i roto i te oneone;
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Heoi ma te haunga o te wai ka pihi, ka kokiri ona peka ano ko ta te mea tupu.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 Ko te tangata ia, mate iho, marere noa iho; ae, ka hamo te tangata, a kei hea ia?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Pera i nga wai e he mai nei i te moana, i te awa e mimiti ana, ka maroke;
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 E pera ana ano te tangata, e takoto ana a kahore he whakatikanga ake: kahore he marangatanga ake mo ratou, a kia kore ra ano nga rangi; e kore ano ratou e ara i to ratou moe.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Aue, kia huna noatia oti ahau e koe ki te po, kia waihotia noatia iho ahau e koe kia ngaro ana, kia hoki ra ano tou riri; kia rohea noatia mai e koe tetahi wa moku, a ka mahara mai ai ano ki ahau! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Ki te mate te tangata, e ora ano ranei ia? Ka tatari ahau i nga ra katoa o toku ngananga, kia tae mai ra ano he whakaputanga moku.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Mau e karanga, kia whakao atu ai ahau; kahore hoki e kore ka matenui koe ki te mahi a ou ringa.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Inaianei hoki e taua ana e koe oku hikoinga; he teka ianei e matatau tonu mai ana koe ki toku hara?
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Hiri rawa toku he ki roto ki te putea, tuitui rawa e koe toku kino.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 He pono ko te maunga e horo ana e memeha noa ake ana, e nekehia ana te toka i tona wahi;
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 E ngau ana te wai i nga kohatu; ma tona puhaketanga e horoi atu te puehu o te whenua; a whakangaromia iho e koe te tumanako a te tangata.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Taea ana ia e koe ake tonu atu, a pahure ana ia; puta ke ana i a koe tona mata, a tonoa atu ana ia kia haere.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Ko te whakahonoretanga o ana tama, kahore e mohiotia e ia; ka hoki iho ratou hei ware, heoi kahore tetahi aha o ratou e maharatia e ia.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 E mamae ano ia te kikokiko o tona tinana, a ka tangi tona wairua i roto i a ia.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
