Hopa 10

1 Kua hoha toku wairua ki toku ora; ka tukua e ahau taku tangi kia rere ana; ka korero ahau i te kikiwatanga o toku ngakau.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Ka mea ahau ki te Atua, Kaua ahau e whakahengia; whakakitea ki ahau te take i totohe ai koe ki ahau.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 He mea pai ranei ki a koe kia tukino koe, kia whakahawea ki te mahi a ou ringa, a kia whiti tou marama ki te whakaaro o te hunga kino?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 He kanohi kikokiko ranei ou? he penei ranei tau titiro me ta te tangata titiro?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 He rite ranei ou ra ki o te tangata ra? He rite ranei ou tau ki o te tangata ra?

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 I uiuia ai e koe toku kino, i rapua ai e koe toku hara?

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Ahakoa e mohio ana ano koe ehara ahau i te mea he, kahore ano tetahi hei whakaora i roto i tou ringa?

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Na ou ringa ahau i mahi, i hanga, he mea hono marie i tetahi taha, i tetahi taha; otiia e whakangaromia ana ahau e koe.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Kia mahara ra, nau ahau i hanga, ano he paru; tera ranei koe e whakahoki ano i ahau ki te puehu?

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 He teka ianei he mea riringi ahau nau ano he waiu, meinga ana ahau e koe kia tetepe ano he tiihi?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Nau ahau i whakakakahu ki te kiri, ki te kikokiko, a nau ano ahau i hohou ki te wheua, ki te uaua.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Whakawhiwhi ana ahau e koe ki te ora, ki te atawhai, a he tirotirohanga mai nau i mau ai toku wairua.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Heoi huna ana ano enei mea e koe i roto i tou ngakau: e mohio ana hoki ahau kei a koe ano tenei.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Ki te hara ahau, ka matauria e koe; e kore ano koe e whakakahore ki toku he.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Ki te he ahau, aue toku mate: ki te tika ahau, e kore tonu e ara toku mahunga; he ki hoki noku i te whakama me te titiro iho ki toku mate.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 A ki te whakarewa ake toku mahunga i a ia, ka whaia ahau e koe ano he raiona; a ka whakakite ano koe i a koe, i tou miharo, ki ahau.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 E whakahoutia ana e koe au kaiwhakaatu i oku he, e whakanuia ana hoki e koe tou riri ki ahau; ko nga putanga ketanga ko te whawhai hei pehi i ahau.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 He aha ra ahau i whakaputaina mai ai e koe i roto i te kopu? te hemo noa atu ai ahau, a kihai tetahi kanohi i kite i ahau.

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Penei kua rite ahau, ano kua kahore noa iho; kua mauria atu ahau i te kopu ki te urupa.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 He teka ranei he torutoru oku ra? Kati ra, waiho ake koa ahau, kia ahua makoha ana i tenei wa iti,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Keiwha haere, ahau ki te wahi e kore nei ahau e hoki mai, ki te whenua o te pouri, o te atarangi o te mata;

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Ki te whenua o te pouri kerekere, o te tino o te pouri; he whenua no te atarangi o te mate, kahore nei o reira tikanga, a ko tona marama, koia ano te pouri.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.