Raniera 12

1 A, i taua wa ka whakatika a Mikaera, te rangatira nui e tu nei hei hoa mo nga tama a tou iwi; na he wa raruraru taua wa, kahore mai i mua i te wa i whai iwi ai a taea noatia taua wa nei; hei taua wa ka mawhiti tou iwi, te hunga katoa e kitea kua oti te tuhituhi ki te pukapuka.

På samma tiden skall den store Försten Michael, som för ditt folk står, uppresa sig; ty en sådana bedröfvad tid skall komma, att ingen slik varit hafver, ifrå den tid menniskor hafva varit till, intill den tiden. Uti den samma tiden skall ditt folk frälst varda, alle de som i bokene skrefne äro.

2 Na he tokomaha o te hunga e moe ana i te puehu o te oneone e ara ake, ko etahi ki te ora tonu, ko etahi ki te whakama, ki te whakarihariha mutungakore.

Och månge de, som under jordene sofva ligga, skola uppvakna, somlige till evigt lif, somlige till evig försmädelse och blygd.

3 A ka tiaho te hunga whakaaro nui ano kei te tiaho o te kikorangi; me te hunga hoki nana i anga ai nga tangata tokomaha ki te tika, ka rite ratou ki nga whetu a ake ake.

Men lärarena skola lysa såsom himmelens sken, och de som många undervisa till rättfärdighet, såsom stjernor i evighet.

4 Ko koe ia, e Raniera, kopia nga kupu, hiritia ano te pukapuka a taea noatia te mutunga: he tokomaha e kopikopiko, ka nui haere ano te matauranga.

Och du, Daniel, fördölj dessa orden och besegla denna skriftena intill den yttersta tiden; så skola månge deröfver komma, och finna ett stort förstånd.

5 Katahi ahau, a Raniera, ka titiro, na ko etahi atu tokorua e tu ana, ko tetahi i tenei taha o te parenga o te awa, ko tetahi i tera taha o te parenga o te awa.

Och jag, Daniel, såg, och si, der stodo två andre, en på denna strandene vid älfvena, en annar på den andra strandene.

6 Na ko te meatanga a tetahi ki te tangata i te kakahu rinena, ki tera i runga i nga wai o te awa, Ko ahea ra ano te mutunga o enei mea whakamiharo?

Och han sade till den som i linnkläder ofvanuppå älfvenes vatten stod: När skall då änden varda med sådana under?

7 A i rongo ahau i ta te tangata i te kakahu rinena, i ta tera i runga i nga wai o te awa, i te aranga o tona matau, o tona maui whaka te rangi, a oatitia ana e ia ma tera e ora tonu ana ake ake, kia taka ra ano tetahi wa, nga wa, me te hawhe; a ki a oti ta ratou tukituki i te kaha o te iwi tapu, katahi ka oti enei katoa.

Och jag lydde till den mannen, som i linnkläden stod ofvanuppå vattnena; och han hof upp sina högra och venstra hand till himmelen, och svor vid honom som lefver evinnerliga, att det skulle vara till en tid, och några tider, och en half tid; och när dess heliga folkens förskingring en ända hafver, så skall allt sådant ske.

8 A ka rongo ahau, engari kihai i matau; katahi ahau ka mea, E toku Ariki, he aha ra te mutunga o enei mea?

Och jag hörde det, men jag för stod det intet; och jag sade: Min Herre, hvad skall ske derefter?

9 Katahi tera ka ki mai, Haere, e Raniera, kua oti hoki nga kupu te kokopi atu, hiri rawa a taea noatia te wa o te mutunga.

Han sade: Gack, Daniel, ty det är fördoldt och besegladt intill yttersta tiden.

10 He tokomaha e mea i a ratou kia pokekore, kia ma, kia parakore; engari ko te hunga kino ka mahi i te kino, a e kore tetahi o te hunga kino e matau; ko te hunga whai whakaaro ia ka matau.

Månge skola renade, luttrade och bepröfvade varda; och de ogudaktige skola föra ett ogudaktigt väsende; och de ogudaktige skola intet aktat; men de förståndige skola aktat.

11 Na, mai o te wa e whakakahoretia ai te patunga tapu tuturu, e tu ai te mea whakarihariha, te mea whakangaro, kotahi mano e rua rau e iwa tekau nga ra.

Och ifrå den tiden, när det dageliga offret borttaget, och förödelsens styggelse uppsatt varder, skall vara tusende tuhundrade och niotio dagar.

12 Ka hari te tangata e tatari ana, a ka tutuki ki nga ra kotahi mano e toru rau e toru tekau ma rima.

Väl är honom, som då förbidar, och räcker intill tusende trehundrad och fem och tretio dagar.

13 Na haere kia taea ra ano te mutunga; ka okioki hoki koe, a ka tu ki tou wahi i te mutunga o nga ra.

Men du, Daniel, gack bort, tilldess änden kommer, och hvila dig, att du må uppstå i dinom del, när dagarna hafva ända.