Salamo 139
1 Ho a i Talè, Sabo’ i Davide. Ry Iehovà, fa nitsikarahe’o iraho, mbore arofoana’o.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 Arofoana’o ty fitobohako naho ty fiongahako; oni’o ty ereñeren-troko ndra te tsietoitàne añe.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Vandroñe’o o liakoo, naho o fandreakoo; hene arofoana’o o lalakoo.
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 Ie mbe tsy an-delako ao ty fivolako, Hete! ry Iehovà, kila arofoana’o.
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Nifahera’o raho— aolo eo naho amboho ao; vaho nisazoha’o fitàñe.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Loho fanjàka amako i hilala zay, abo, tsy takako.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Aia ty hombako hisitak’ amy Arofo’oy? Aia ty hibotitsihako o lahara’oo?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
8 Ie mionjom-b’an-dikerañe mb’eo iraho, eo irehe; naho alafiko an-kerakerak’ ao ty fandreako, hehe t’ie eo; (Sheol h7585)
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 Ie rambeseko o ela’ i maraiñeio, naho mitoetse añ’ olon-driake tsietoitane añe,
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 eo ka ty hitehafam-pità’o ahy, naho hanazok’ ahiko ty fità’o havana.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 Ie anoeko ty hoe, Toe hanafotse ahy ty ieñe, vaho hivalike ho haleñe ty hazavàñe amako,
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 Fe ndra o hamoromoroñañeo ro tsy maieñe ama’o, mireandreañe hoe i àndroy ty haleñe, hàmbañe ty hazavàñe naho ty ieñe.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 Tsinene’o o añovakoo; nanenoñ’ ahy an-tron-dreneko ao.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 Andriañeko irehe, fa an-karevendreveñañe naho halatsàñe ty nitsene’o ahiko; fanjàka o satam-pità’oo, toe apota’ ty fiaiko.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 Tsy nietak’ ama’o o taolakoo, ie nanoeñe an-kafitse ao, naho nitseneñe an-kahimbañe an-kalalefan-tane ao,
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 Nivazohom-pihaino’o o nanoeñe ahikoo, naho nipatereñe amy boke’oy ze hene andro norizañe ho ahy, ie mboe tsy teo ty raike.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 Miheotse amako o fivetsevetse’oo ry Andrianañahare! Mienene t’ie mitraoke!
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 Ie imaneako iake, le andikoara’e ty ia’ o faseñeo. ie tsekake, le mbe ama’o eo.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Ehe ohoño loza o lo-tserekeo, ry Andrianañahare! Mihankàña amako arè, ry ondaty mpampiori-dioo,
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 Injè’ iareo an-keloke irehe, manoñoñe Azo tsy vente’e o malaiñ’Azoo;
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Tsy hejeko hao o tsy tea azoo, ry Iehovà? Tsy hifangantoreko hao o miatreatre ama’oo?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 Toe hejeko am-palai-mena; fonga volilieko ho rafelahiko.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Tsikaraho iraho, ry Andrianañahare, arofoano ty troko; tsoho vaho arendreho o fitsakoreakoo.
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 Vazoho, he amako ao ty fiolañe, vaho iaolò mb’an-dalañe nainai’e mb’eo.
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
