Salamo 104
1 Andriaño t’Iehovà, ry troko; ry Iehovà Andrianañahareko, jabahinake irehe, asiñe naho volonahetse ro misaroñ’ azo,
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 ihemiholonkon-kazavañe hoe sarimbo; velare’o hoe tèmetse o likerañeo.
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 Ampandrè’e an-drano ao o faham-batsa’eo, anoe’e sarete’e o rahoñeo, draidraite’e añ’ ela’ o tiokeo.
du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Anoe’e ira’e o tiokeo, mpitoro’e o afo mibelañeo.
Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Naore’e amo faha’eo ty tane toy, soa tsy hasiotse nainai’e donia.
Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Siniki’o hoe saroñe i lalekey; nijohañe ambone’ o vohitseo ty rano;
Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Nibioñe iereo te trinevo’o, nibororoñe mb’eo ami’ty fivolan’ ampi’o;
Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Nionjoñe o vohitseo, nilempotse o vavataneo, mb’amo toetse tinendre’o ho a iareoo
Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 Jinado’o efetse tsy hililara’e; tsy mone hibalike hañàmpo ty tane toy.
En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Añirahe’e rano migoangoañe o goledoñeo; mikararak’ añivo’ o vohitseo;
Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 ampinome’ iereo rano o bibin-kivoke iabio; afa-karan-drano o borìke lìio.
De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Mimoneñe añ’olo’ iereo eo o voron-dikerañeo; mivolañe an-tsinga-katae ey.
Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Tondraha’e hirik’amo efe’e amboneo o vohitseo; mahaeneñe ty tane toy o vokam-pitoloña’eo.
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Ampitiria’e ahetse o añombeo, vaho añañe, vale’ ty fitoloña’ ondatio, hampahavokare’e haneñe ty tane,
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 naho divay hampifale ty arofo’ ondaty, naho solike hañamendo ty lahara’e, vaho mahakama hahavaño ty arofo’e.
och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 Enen-drano o hatae’ Iehovào, o mendorave’ i Lebanone nambolè’eo,
HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 ama’e ao ro anoa’ o voroñeo traño; naho ty fañaoke, anakao ty akiba’e.
fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Ho a o ose lì-o o vohitse aboo; fiampiram-panaloke o tevañeo.
Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Nanoe’e fifotoañañe i volañey; apota’ i àndroy ty toem-pitsofora’e.
Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Tinendre’o i ieñey, mivotrake te haleñe ty fitingatingàña’ ze hene biby añ’ala ao.
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 Mitreñe, mitsatsa hena o liona tora’eo, mipay ty hane’e aman’ Añahare.
de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Ie manjirike i àndroy, mipoliotse iereo vaho mandre an-dakato’e ao.
Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Miavotse mb’am-pitoloña’e mb’eo ondatio, ampara’ te haleñe.
Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 O ry Iehovà, akore ty hamaro’ o fitoloña’oo! kila nanoe’o an-kihitse; manitsike ty tane toy o vara’oo.
Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Indroke i riakey, jabajaba mihenehene, ifamorohotam-biby tsy hay iaheñe— ty kede naho ty bey.
Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Ama’e ty ionjonan-dakam-bey, naho i fañaneñe nitsenè’o hihisa aoy.
Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Songa mandiñ’ Azo hamahana’o haneñ’ an-tsa’e.
Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Anjotsoa’o, le atonto’ iareo, sokafe’o ty fità’o, vaho hene ànjan-draha soa.
Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Aeta’o ty lahara’o, le lonjetse iereo; sintone’o ty kofò’e, le mihomake mimpoly an-debok’ ao.
Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Irahe’o t’i Arofo’o, mioreñe iereo, vaho vaoe’o ty tarehe’ ty tane toy.
Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 Tsy mb’ia ho modo ty enge’ Iehovà; ho rebehe’ Iehovà o fitoloña’eo,
HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 Mampititititike ty tane toy te vazohoe’e, mahatoeñe o vohitseo te edrè’e.
han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Ho saboeko t’Iehovà kanao mbe velon-draho; ho rengèko an-tsabo t’i Andrianañahare katao mbe mahakofòke.
Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Toe mamy t‘ie itsakoreakoo, ifaleako t’Iehovà.
Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Ho mongoreñe an-tane atoy o mpanan-tahiñeo le tsy ho eo o lo-tserekeo. Andriaño t’Iehovà, ry troko. Treño t’Ià.
Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
