Joba 10

1 Hejeko ty haveloko; hampidadaeko ty fitoreoko hivolañe ami’ty hafairan-troko.

Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Hoe ty ataoko aman’Añahare, Ko ozoñe’o; ampahafohino ahiko ty lie’o amako.

Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Mahasoa azo hao te ihe mamorekeke, te mavoe’o ty satam-pità’o vaho ampiloeloea’o ty fikinià’ o lo-tserekeo?

Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Amam-pihaino nofotse v’iheo? Mahavazoho manahake ty fañentea’ ondatio hao?

Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Hambañe ami’ty andro’ o olombeloñeo hao o andro’oo, mira ami’ty tao’ ondatio hao o tao’oo,

Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 t’ie tsoehe’o o tahikoo, vaho kodebe’o o hakeokoo,

eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 ndra t’ie arofoana’o te tsy tsereheñe, tsy eo ty haharombake am-pità’o.

du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Nitsenèm-pità’o iraho, nifonire’o ho raike; aa vaho ho rotsahe’o?

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Tiahio te lietse ty nitsenea’o ahy; hampoli’o ho deboke hao?

Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Tsy nadoa’o hoe ronono hao raho vaho nampamoae’o hoe habobo?

Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Nanikina’o holitse naho nofotse, namahera’o an-taolañe naho talin’ozatse.

Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Tinolo’o havelo an-koko migahiñe, vaho nampitambeloñe ty troko ty fiatraha’o.

Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Fe naeta’o añ’arofo’o ao o raha zao; apotako t’ie ama’o:

Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 Ie mandilatse iraho, tendre’o, vaho tsy apo’o i hakeokoy.

om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ie manao hakeo: hankàñe amako! Ie mahity, tsy vaniko ty miandra, amy te lifo-kasalarañe, tsapako o hasotriakoo.

Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Aa naho niandrandra: Le hoe liona ty hangoroña’o ahy; vaho havale’o ahy an-kalatsàñe.

Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Vaoe’o amako o mpanisý ahikoo, vaho indrae’o amako ty haviñera’o; hasosorañe mitovon-kaemberañe ty amako.

Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Ino ty nañakara’o ahy an-koviñe ao? Nainako te ho nisimba tsy ho niisam-pihaino,

Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 Hàmake t’ie hoe tsy nitoly, fa boak’an-koviñe mb’an-kibory

hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Tsy ho napo’e hao o androko tsy ampeampeo? Misitaha hey irehe, hahatreavako fañanintsin-kedeke,

Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 aolo’ te hiampaneñako; mb’amy tsy hahafibaliham-beoy, mb’an-tane mimoromoroñe, mb’an-talinjon-kavilasy ao;

innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 Tane migobogoboñ’ ieñe, toe fimoromoroñañe, an-tane an-kalon-kavilasy, tsy mipendreñe, miloeloe hoe ieñe.

till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.