Joba 30

1 Fa ankehitriny kosa dia mihomehy ahy na dia izay tokon-jandriko aza, dia zanak’ ireo izay nolaviko tsy ho isan’ ny amboa miandry ny ondriko akory aza.

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Eny, mampaninona ahy ny herin’ ny tànan’ ireo. Izay efa very fahatanjahana?

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 Manjenjena noho ny tsi-fisian-kanina sy ny mosary izy; Homankomana foana any an-tany karankaina izy, dia eo an-katoky ny loza sy ny fandringanana.

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 Mitsongo anambodihena eo amin’ ny kirihitrala izy, ary ny fakan’ ny anjavidy no fihinany.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Roahina tsy ho eo amin’ ny olona izy sady akoraina toy ny mpangalatra.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 Any an-dohasaha mahatsiravina no tsy maintsy itoerany, dia ao an-dava-tany sy an-dava-bato.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Minananana eny amin’ ny kirihitrala izy ary mitangorona eo ambanin’ ny amiana.

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 Zanaky ny adala izy sady zanaky ny tsy manan-kaja, ka roahina tsy ho eo amin’ ny tany.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Ary ankehitriny efa ataony an-kira aho. Eny, efa ambentinteniny aho.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 Ataony toy ny zava-betaveta aho ka halaviriny, ary tsy menatra handrora ny tavako izy.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Fa noketrahin’ Andriamanitra ny kofehiko, ka nampietreny aho; Ka dia mba nesorin’ iretsy kosa teo anatrehako ny lamboridiny.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 Misy androvolahy mitsangana eo ankavanako; Manosika ny tongotro hiala izy ary manandratra tovon-tany hampidirany loza amiko.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 Mandrava ny lalako sy manararaotra ny andravana ahy izy, nefa ny tenany tsy manan-kamonjy,

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Toy ny fiditra eo amin’ ny banga lehibe no fihaviny, ka avy ao amin’ ny voarava no imaonany.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Voatodika hamely ahy ny fampitahorana: Manenjika ny voninahitro tahaka ny rivotra izy, ka levona tahaka ny rahona ny famonjena ahy

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Ary ankehitriny, raraka ato anatiko ny fanahiko. Fenjàn’ ny andro fahoriana aho.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 Ny alina mampahalò ny taolako ho afaka amiko, ary tsy mitsahatra ireo manotahota ahy ireo.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 Noho ny haben’ ny hery dia tonga tsy antonona ny akanjoko, manenda ahy tahaka ny vozon-dobaka izany.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Eny, nanary ahy teo amin’ ny fotaka Izy, ka efa tahaka ny vovoka sy ny lavenona aho

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Mitaraina aminao aho, nefa tsy mihaino ahy Hianao; Mijoro eo aho, nefa ierenao foana.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Efa manjary lozabe amiko Hianao; Ny herin’ ny tananao no andrafianao ahy.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Aingainao ho eny amin’ ny rivotra aho ka alefanao handeha, ary levoninao amin’ ny tafio-drivotra mifofofofo ho tsinontsinona aho.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Fa fantatro fa hampodinao any amin’ ny fahafatesana aho, dia any amin’ ny trano fivorian’ ny olombelona rehetra.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Kanefa tsy manainga ny tànany va ny olona, raha ianjeran’ ny rava? Ary tsy mitaraina va izy, raha tratry ny loza?

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Tsy nitomany ny ory va aho? Tsy nangorakoraka ny malahelo va ny fanahiko?

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Fa niandry ny soa aho, kanjo tonga ny ratsy; Ary nanantena ny mazava aho, kanjo avy ny maizina.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Nandevilevy ny tsinaiko ka tsy nanam-pitsaharana; Nitsena ahy ny andro fahoriana.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Mitsaitsaika mitafy lamba fisaonana aho sady tsy mahita masoandro; Mitsangana aho ka mitaraina eo ampivorian’ ny olona.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Rahalahin’ ny amboadia aho Ary naman’ ny ostritsa.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Efa mainty ny hoditro sady miendakendaka, ary efa karankaina noho ny hafanana ny taolako.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Nanjary fisaonana ny lokangako. Ary feon’ ny mitomany ny sodiko.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.