Yobu 30
1 “Naye kaakano bansekerera; abantu abansinga obuto, bakitaabwe be nnandibadde nteeka wamu n’embwa ezikuuma endiga zange.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Amaanyi g’emikono gyabwe gaali gangasa ki? Abantu abaali baweddemu amaanyi ag’obuvubuka bwabwe,
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 abakoozimbye abaali mu bwetaavu era abayala, bameketa ettaka ekkalu mu nsi enjereere mu budde obw’ekiro.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Banoga ebiragala ebiwoomerera ng’omunnyo mu bisaka, enkolokolo ez’omwoloola y’emmere yaabwe.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Baagobebwa bave mu bantu bannaabwe, ne babaleekaanira gy’obeera nti, baali babbi.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Baawalirizibwa okubeera mu migga egyakalira, mu njazi ne mu binnya wansi mu ttaka.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Baakaabira mu bisaka ng’ensolo ne beekweka mu bikoola by’emiti.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Ezzadde ly’abasirusiru abatalina bwe bayitibwa, baagobebwa mu nsi.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Naye kaakano abaana baabwe bansekerera nga bannyimba; nfuuse ekyenyinyalwa gye bali,
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 abatanjagala abanneesalako, banguwa okunfujjira amalusu mu maaso.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Kaakano Katonda nga bw’atagguludde akasaale kange, ammazeemu amaanyi; beeyisizza nga bwe balaba mu maaso gange.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Abantu bano bannumba ku mukono gwange ogwa ddyo; bategera ebigere byange emitego, ne baziba amakubo banzikirize.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Banzingiza ne banzikiriza, nga tewali n’omu abayambye.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Banzingiza ng’abayita mu kituli ekigazi, bayingira nga bayita mu muwaatwa.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Nnumbiddwa ebitiisa eby’amaanyi; ekitiibwa kyange kifuumuuse ng’ekifuuyiddwa empewo, era n’obukuumi bwange ne bubulawo ng’ekire.”
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 “Era kaakano obulamu bwange buseebengerera buggwaawo, ennaku ez’okubonaabona zinzijjidde.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Ekiro kifumita amagumba gange era obulumi bwe nnina tebukoma.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Mu maanyi ge amangi Katonda abeera ng’olugoye lwe nneebikka, n’ensibibwa ng’ekitogi ky’ekyambalo kyange.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Ansuula mu bitosi, ne nfuuka ng’enfuufu n’evvu.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 “Nkukaabirira nti, Ayi Katonda, naye toddamu; nnyimirira, naye ontunuulira butunuulizi.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Onkyukira n’obusungu; onnumba n’omukono gwo ogw’amaanyi.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Onsitula mu bbanga n’ongobesa empewo, n’onziza eno n’eri mu muyaga.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Mmanyi nga olintuusa mu kufa, mu kifo kye wateekerawo abalamu bonna.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 “Ddala tewali ayamba muntu anyigirizibwa ng’akaaba mu kunyigirizibwa kwe.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Saakaabira abo abaali mu buzibu? Emmeeme yange teyalumirirwa abaavu?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Naye bwe nanoonya obulungi, ekibi kye kyajja; bwe nanoonya ekitangaala, ekizikiza kye kyajja.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Olubuto lwange lutokota, terusirika; ennaku ez’okubonaabona kwange zinjolekedde.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Nzenna ŋŋenda nzirugala naye si lwa kwokebwa musana; nnyimirira mu lukuŋŋaana, ne nsaba obuyambi.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Nfuuse muganda w’ebibe, munne w’ebiwuugulu.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Olususu lwange luddugadde, era lususumbuka; n’omubiri gwange gwokerera.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Ettendo lyange lifuuseemu kukaaba n’akalere kange ne kavaamu eddoboozi ery’ebiwoobe.”
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
