Yobu 3
1 Oluvannyuma lw’ebyo, Yobu n’ayasamya akamwa ke n’akolimira olunaku kwe yazaalirwa.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 N’agamba nti,
Utbrast, och sade:
3 “Olunaku kwe nazaalirwa luzikirire, n’ekiro lwe kyalangirirwa nti omwana mulenzi.
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Olunaku olwo lubuutikirwe ekizikiza, omusana guleme okulwakako, Katonda aleme okulufaako.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Ekizikiza n’ekisiikirize eky’okufa birujjule, ekire kirutuuleko, ekizikiza kikankanye ekitangaala kyalwo.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Ekizikiza ekikutte be zigizigi kirunyage, luleme okubalirwa awamu n’ennaku eziri mu mwaka, wadde okuyingizibwa mu ezo eziri mu mwezi.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Yee, lubeere lugumba, waleme okuba eddoboozi lyonna ery’essanyu eririwulirwako.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Abo abakolimira ennyanja n’ennaku balukolimire, n’abo abamanyi okuzuukusa agasolo galukwata mu nnyanja, balukolimire.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Emmunyeenye ez’omu matulutulu gaalwo zibe ekizikiza, lulindirire ekitangaala kirubulwe, luleme okulaba ebikowe by’oku nkya.
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Kubanga terwaggala nzigi za lubuto lwa mmange, nneme okulaba obuyinike.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 “Lwaki saafa nga nzalibwa, oba ne nfa nga nva mu lubuto lwa mmange?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Lwaki amaviivi ganzikiriza okugatuulako era n’amabeere okugayonka?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 Kaakano nandibadde ngalamidde nga neesirikidde, nandibadde neebase nga neewummulidde,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 wamu ne bakabaka n’abakungu ab’ensi, abezimbira embiri kaakano amatongo,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 oba n’abalangira abaalina zaabu, abajjuzanga ffeeza mu nnyumba zaabwe.
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Oba lwaki saaziikibwa ng’omwana azaaliddwa ng’afudde, atalabye ku kitangaala?
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Eyo ababi gye batatawaanyizibwa, era n’abakooye gye bawummulira.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 Abasibe gye bawummulira awamu, gye batawulirira kiragiro ky’oyo abaduumira.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Abakopi n’abakungu gye babeera; abaddu gye batatuntuzibwa bakama baabwe.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 “Lwaki omuyinike aweebwa ekitangaala, ne kimulisiza oyo alumwa mu mwoyo,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 era lwaki yeegomba okufa naye ne kutajja, n’akunoonya okusinga obugagga obuziikiddwa,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 abajaguza ekisukkiridde, ne basanyuka ng’atuuse ku ntaana?
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Lwaki okuwa ekitangaala oyo, atayinza kulaba kkubo, Katonda gw’akomedde?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Kubanga nkaaba mu kifo ky’okulya, n’okusinda kwange kufukumuka ng’amazzi.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Ekintu kye nantiiranga ddala era kye nakyawa kye kyantukako.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Siwummudde wadde okusiriikirira wadde okuba n’emirembe, wabula buzibu bwereere bwe bunzijidde.”
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
