Augstā Dziesma 4
1 Redzi, tu esi skaista, mana draudzene, redzi, tu esi skaista; tavas acis ir kā baložu acis aiz tava galvas apsega. Tavi mati ir kā kazu pulks, kas guļ uz Gileād kalna.
Si, min kära, du äst dägelig, si, dägelig äst du; din ögon äro såsom dufvoögon, emellan dina lockar; ditt hår är såsom getahjordar, som klippte äro på det berget Gilead.
2 Tavi zobi ir kā avju pulks, kas cirptas un iznāk no peldēšanas, kas visas dvīņus vedās, un neviena starp viņām nav neauglīga.
Dina tänder äro såsom hjordar med afklippta ull, som tvagne komma utu vattnet, hvilke allesamman äro hafvande med tvillingar, och ingen af dem är ofruktsam.
3 Tavas lūpas ir kā purpura aukla, un tava mute ir mīlīga. Tavi vaigi ir kā granātābola puses aiz tava galvas apsega.
Dine läppar äro såsom ett rosenfärgadt snöre, och ditt tal ljufligit; dine kinder såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
4 Tavs kakls ir kā Dāvida tornis, kas taisīts, lai tur ieročus uzkar, kur tūkstošas priekšturamās bruņas uzkārtas, visādas stipru vīru bruņas.
Din hals är såsom Davids torn, gjord med bröstvärn, der tusende sköldar uppå hänga, och allahanda de starkas vapen.
5 Tavas krūtis ir kā divas jaunas stirnas, kā kalnu kazas dvīņi, kas liliju starpā ganās.
Din tu bröst äro såsom två unga råtvillingar, hvilke ibland roser i bet gå;
6 Kad diena metās dzestra, un ēnas bēg, tad iešu pie mirru kalna un pie vīraka pakalna.
Tilldess dagen sval varder, och skuggorna afvika; jag vill gå till myrrhamsberget, och rökelsehögen.
7 Tu esi visai skaista, mana draudzene, un pie tevis nav vainas.
Du äst med allone dägelig, min kära, och ingen fläck är på dig.
8 Nāc man līdz no Lībanus, mana brūte, nāc man līdz no Lībanus. Skaties no Amana kalna gala, no Senira un Hermona gala, no lauvu alām, no leopardu kalniem.
Kom, min brud, ifrå Libanon, kom ifrå Libanon; gack in, träd hit ifrån Amana kulle, ifrå Senir och Hermons kulle, ifrå lejonens boning, ifrå de leoparders berg.
9 Tu man sirdi esi paņēmusi, mana māsa, mīļā brūte; tu man sirdi esi paņēmusi ar vienu actiņu, ar vienu kakla ķēdīti.
Du hafver tagit mig hjertat bort, min syster, kära brud, med ett ditt öga, och med ene dine halskedjo.
10 Cik skaista ir tava mīlestība, mana māsa, mīļā brūte! Cik labāka ir tava mīlestība pār vīnu, un tavas eļļas smarža pār visām kvēpināmām zālēm.
Huru dägelig äro din bröst, min syster, kära brud; din bröst äro lustigare än vin, och din salvos lukt öfvergår alla örter.
11 Tavas lūpas, ak brūte! Pil no kausētā medus; medus un piens ir apakš tavas mēles, un tava drēbju smarža ir kā Lībanus smarža.
Dine läppar, min brud, äro såsom drypande hannogskaka; hannog och mjölk är under dine tungo, och din kläders lukt är såsom lukt af Libanon.
12 Tu esi aizslēgts dārzs, mana māsa, mīļā brūte, aizslēgts avots, aizslēgta aka.
Min syster, kära brud, du äst en tillsluten örtagård; en tillsluten källa, en förseglad brunn.
13 Tavi zari ir kā jauks dārzs, kur granātu ābeles ar dārgiem augļiem, kovera puķes ar nardēm,
Din frukt är såsom en lustgård af granatäple med ädla frukter, cyper med nardus;
14 Narde un safrans, kalmes un kanēlis, ar visādiem vīraka kokiem, mirres un alvejas, līdz ar vislabākām smaržīgām zālēm.
Nardus med saffran, calmus och canel, med allahanda Libanons trä; myrrham och aloes med alla bästa örter;
15 Tā kā dārzu aka (tu esi), kā aka ar dzīvu ūdeni, un kā strauti no Lībanus.
Såsom en örtegårds brunn, såsom en brunn af lefvande vatten, det af Libanon flyter.
16 Celies, ziemeli, un nāc, dienvidu vējš, pūt pa manu dārzu, ka viņa zāles pil (smaržas no dārza augiem). Mans draugs lai nāk savā dārzā, un lai ēd savus skaistos augļus.
Statt upp, nordanväder, och kom, sunnanväder, och blås igenom min örtegård, att hans örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtegård, och äte sina ädla frukter.
