Augstā Dziesma 2
1 Es esmu roze Šaronā un lilija ielejā.
"Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen."
2 Tā kā lilija starp ērkšķiem, tāda ir mana draudzene starp tām meitām.
"Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur."
3 Tā kā ābele starp meža kokiem, tāds ir mans draugs starp tiem dēliem. Es ilgojos sēdēt viņa pavēnī, un viņa auglis manai mutei salds.
"Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
4 Viņš mani ved vīna namā, un mīlestība ir viņa karogs pār mani.
I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
5 Atspirdzinājiet mani ar vīna ogām un spēcinājiet mani ar āboliem; jo es nīkstu no mīlestības.
Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek." ----
6 Viņa kreisā roka ir apakš manas galvas, un viņa labā roka mani apkampj.
Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
7 Es jūs mīļi lūdzu, jūs Jeruzālemes meitas, pie tām stirnām un kalnu kazām laukā, neuztraucat un nemodinājat mīlestību, kamēr tai pašai patīk.
Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ----
8 Šī ir mana drauga balss; redzi, viņš nāk un lēkā pa tiem kalniem un deij pa tiem pakalniem.
Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
9 Mans draugs ir līdzīgs stirnai vai jaunam briedim. Redzi, viņš stāv aiz sienas, skatās caur logiem un raugās caur skadriņiem.
Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
10 Mans draugs atbild un saka uz mani: celies, mana draudzene, mana skaistā, un nāc!
Min vän begynner tala, han säger till mig: "Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
11 Jo redzi, ziema ir pagājusi, stiprais lietus jau ir pārgājis un nost.
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
12 Puķes rādās laukā, dziesmu laiks atnācis, un ūbeles balss dzirdama mūsu zemē.
Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
13 Vīģes koks dabūjis pumpurus, un vīna koki plaukst un dod smaržu; celies, nāc, mana draudzene, mana skaistā, nāc šurp!
Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
14 Mans balodis akmeņu kalnos, apslēptos plaisumos, parādi man savu vaigu, dod man savu balsi dzirdēt; jo tava balss ir salda, un tavs vaigs ir mīlīgs.
Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt." ----
15 Gūstat mums lapsas, tās mazās lapsas, kas vīna dārzus maitā, jo mūsu vīna dārzi stāv ziedos.
Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom. ----
16 Mans draugs ir mans, es esmu viņa, kas pa tām lilijām gana.
Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
17 Kamēr diena metās dzestra un ēnas bēg, atgriezies, mans draugs, kā stirna, vai kā jauns briedis pa kalnu plaisumiem.
Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.
