Psalmi 89
1 Etana, Ezraka dēla, pamācība. Es dziedāšu no Tā Kunga žēlastības mūžīgi un darīšu zināmu Viņa patiesību ar savu muti līdz radu radiem.
En undervisning Ethans, dens Esrahitens. Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
2 Jo es saku: “Mūžīga žēlastība uzcelta debesīs; tur Tu piestiprini Savu patiesību.”
Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
3 “Es esmu derību derējis ar Savu izredzēto, Es Dāvidam, Savam kalpam, esmu zvērējis.
Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
4 Es apstiprināšu tavu dzimumu mūžīgi un uztaisīšu tavu goda krēslu līdz bērnu bērniem.” (Sela)
Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. (Sela)
5 Par to debesis slavē, ak Kungs, Tavus brīnumus, ir Tavu patiesību tai svētā draudzē.
Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
6 Jo kas ir debesīs Tam Kungam līdzīgs? Kas ir kā Tas Kungs starp Dieva bērniem?
Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?
7 Tas stiprais Dievs ir ļoti bijājams to svēto draudzē un bīstams pār visiem, kas ir ap Viņu.
Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
8 Kungs, Dievs Cebaot, kas ir tāds kā Tu, tāds varens, ak Kungs! Un Tava patiesība ir ap Tevi.
Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.
9 Tu valdi pār grezno jūru; kad viņas viļņi ceļas, tad Tu tos klusini.
Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
10 Tu satrieci Rahabu kā nokautu, Tu izkaisi Savus ienaidniekus ar Savu vareno elkoni.
Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
11 Tev pieder debesis, arī zeme Tev pieder; zemes virsu un viņas pilnumu Tu esi radījis.
Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
12 Ziemeli un dienasvidu tu esi radījis; Tābors un Hermons gavilē par Tavu vārdu.
Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
13 Tev ir spēcīgs elkonis, stipra ir Tava roka un augsta Tava labā roka.
Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
14 Taisnība un tiesa ir Tava valdības krēsla pamati, žēlastība un patiesība iet Tavā priekšā.
Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
15 Svētīgi tie ļaudis, kas māk gavilēt; ak Kungs, tie staigā Tava vaiga gaišumā.
Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
16 Par Tavu vārdu tie priecājās vienmēr un caur Tavu taisnību tie ir paaugstināti.
De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
17 Jo Tu esi viņu stipruma rota, un caur Tavu labprātību Tu mūsu ragu paaugstini.
Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
18 Jo mūsu priekšturamās bruņas ir no Tā Kunga, un no Israēla Svētā ir mūsu ķēniņš.
Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
19 Citkārt Tu runāji caur parādīšanu Savam svētam un sacīji: Es esmu vienam varenam palīgu sniedzis, Es esmu paaugstinājis vienu izredzētu no tiem ļaudīm.
På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
20 Es Dāvidu, Savu kalpu, esmu atradis, ar Savu svēto eļļu Es to esmu svaidījis.
Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
21 Mana roka būs līdz ar to vienmēr, un Mans elkonis viņu spēcinās;
Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
22 Ienaidnieks viņu nevajās un ļaundaris viņu nespaidīs.
Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
23 Bet Es satriekšu viņa pretiniekus viņa priekšā un sadauzīšu viņa ienaidniekus.
Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
24 Un Mana uzticība un žēlastība būs ar viņu, un viņa rags caur Manu vārdu taps paaugstināts.
Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
25 Un Es viņa roku likšu līdz jūrai, un viņa labo roku līdz tām lielupēm.
Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
26 Viņš Mani piesauks: Tu esi mans Tēvs, mans Dievs un manas pestīšanas patvērums.
Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
27 Un Es viņu iecelšu par to pirmdzimušo, par to visaugsto starp tiem ķēniņiem virs zemes.
Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
28 Savu žēlastību Es viņam turēšu mūžīgi, un Mana derība ar viņu paliks pastāvīga.
Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
29 Es viņam došu dzimumu mūžīgi un darīšu viņa goda krēslu kā debesu dienas.
Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
30 Bet kad viņa bērni Manu bauslību atstās un Manās tiesās nestaigās;
Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
31 Kad tie Manus likumus sagānīs un Manus baušļus neturēs;
Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
32 Tad Es viņu pārkāpumus piemeklēšu ar rīksti un viņu noziegumus ar sitieniem.
Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
33 Bet Savu žēlastību Es no viņa neatraušu un Savu patiesību Es neaizliegšu.
Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
34 Es Savu derību nesagānīšu un, ko Manas lūpas runājušas, to Es nepārgrozīšu.
Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
35 Vienu lietu pie Savas svētības Es esmu zvērējis: tiešām, Es Dāvidam nemelošu.
Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
36 Viņa dzimums būs mūžīgi, un viņa goda krēsls manā priekšā kā saule.
Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
37 Viņš būs mūžīgi stiprs kā mēnesis un būs pastāvīgs, kā tas liecinieks padebešos. (Sela)
Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. (Sela)
38 Bet nu Tu viņu esi atstūmis un atmetis, Tu esi apskaities pret Savu svaidīto.
Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
39 Tu Sava kalpa derību esi iznīcinājis, viņa kroni Tu esi nometis zemē.
Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
40 Tu esi salauzis visus viņa mūrus, viņa stiprās pilis Tu esi licis drupās.
Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
41 Visi, kas iet garām, viņu aplaupa; viņš saviem kaimiņiem ir palicis par apsmieklu.
Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
42 Tu paaugstināji viņa spaidītāju labo roku, Tu iepriecināji visus viņa ienaidniekus.
Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
43 Arī viņa zobena asmeni Tu esi atņēmis un neesi licis viņam pastāvēt karā.
Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
44 Tu viņa glītumam licis mitēties un nogāzis zemē viņa goda krēslu.
Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
45 Tu esi paīsinājis viņa jaunības dienas, Tu viņu apsedzis ar kaunu. (Sela)
Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. (Sela)
46 Cik ilgi, ak Kungs, Tu gribi pilnīgi apslēpties, un cik ilgi Tava bardzība degs kā uguns?
Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
47 Piemini, kāds ir mans mūžs, cik nīcīgus Tu visus cilvēku bērnus esi radījis?
Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
48 Kurš cilvēks dzīvo, kas nāvi neredzēs? Kas savu dvēseli izglābs no kapa varas? (Sela) (Sheol h7585)
Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? (Sela) (Sheol h7585)
49 Kungs, kur ir Tava senējā žēlastība, ko Tu Savā uzticībā Dāvidam esi zvērējis?
Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
50 Piemini, ak Kungs, Savu kalpu kaunu, ko es savā sirdī nesu, no visām pasaules tautām,
Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
51 Ka Tavi ienaidnieki nievā, ak Kungs, ka tie nievā Tava svaidītā pēdas.
Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
52 Slavēts lai ir Tas Kungs mūžīgi! Āmen, Āmen.
Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.
