Psalmi 81
1 Asafa dziesma, dziedātāju vadonim uz Ģittit. Dziediet priecīgi Dievam, mūsu stiprumam, gavilējiet Jēkaba Dievam.
För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
2 Uzdziedat dziesmas un dodiet šurp bungas, mīlīgas kokles ar stabulēm.
Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
3 Pūtiet trumetes jaunā mēnesī, pilnā mēnesī, mūsu svētku laikā.
Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
4 Jo tas ir likums iekš Israēla, tiesa no Jēkaba Dieva.
Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
5 To Viņš licis par liecību iekš Jāzepa, kad izgāja pār Ēģiptes zemi, kad es dzirdēju valodu, ko nesapratu.
Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
6 “Viņa kamiešiem Es esmu atņēmis nastu, un viņa rokas atsvabinājis no nestavas.
Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
7 Kad tu Mani piesauci bēdās, tad Es tevi izglābu; Es tevi paklausīju, paslēpies pērkona padebešos, Es tevi pārmanīju pie bāršanās ūdens.
»Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
8 Klausāties, Mani ļaudis, Es jums došu liecību; Israēl, kaut tu Mani klausītu!
I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. (Sela)
9 Lai tavā starpā nav cita Dieva, un tev nebūs pielūgt svešu Dievu.
Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
10 Es esmu Tas Kungs, tavs Dievs, kas tevi izvedis no Ēģiptes zemes; atplet savu muti, lai Es to pildu.
Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
11 Bet Mani ļaudis neklausa Manu balsi un Israēlim Manis negribās.
Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
12 Tad Es tos arī esmu pametis viņu cietam sirds prātam, ka tie staigā pēc saviem padomiem.
Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
13 Kaut Mani ļaudis Man klausītu, un Israēls staigātu uz Maniem ceļiem!
Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
14 Es pazemotu viņu ienaidniekus drīz un grieztu Savu roku pret viņu spaidītājiem.
O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
15 Kas To Kungu ienīst, tiem bija Viņam padoties, tad tie mūžīgi pastāvētu.
Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
16 Un Viņš tos barotu ar briedušiem kviešiem, un ar medu no akmens kalna Es tevi pieēdinātu.”
De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen. Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
