Psalmi 78
1 Asafa pamācība. Klausiet, mani ļaudis, manu mācību, atgrieziet savas ausis uz manas mutes valodu.
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Es atdarīšu savu muti sakāmos vārdos un izrunāšu līdzības no veciem laikiem.
Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Ko esam dzirdējuši un zinām, un ko mūsu tēvi mums ir stāstījuši,
Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 To mēs viņu bērniem neslēpsim, bet izteiksim tiem pēcnākamiem Tā Kunga teicamo slavu un Viņa stiprumu un Viņa brīnumus, ko Viņš darījis.
det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Jo Viņš ir iecēlis liecību iekš Jēkaba un licis bauslību iekš Israēla, ko Viņš mūsu tēviem pavēlējis, to mācīt saviem bērniem.
Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Ka tie pēcnākamie to zinātu, tie bērni, kas vēl dzims; ka tie celtos un to stāstītu arī saviem bērniem.
Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Un ka tie savu cerību liktu uz Dievu un neaizmirstu Dieva darbus, bet sargātu Viņa pavēles;
Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Un ka tie nebūtu tādi kā viņu tēvi, atkāpēja un pārgalvīga tauta, kas savā sirdī nebija pastāvīga, un kam gars neturējās pie Dieva.
Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraīma dēli, apbruņoti strēlnieki ar stopiem, atkāpās kaušanas dienā.
Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 Tie neturēja Dieva derību un liedzās staigāt Viņa bauslībā,
De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 Un aizmirsa Viņa darbus un brīnumus, ko Viņš bija parādījis.
De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Viņu tēvu priekšā Viņš darīja brīnumus Ēģiptes zemē, Coana laukā.
Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Viņš pāršķīra jūru un lika tiem cauri iet, un pacēla ūdeņus stāvu kā kopu;
Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Un vadīja tos ar padebesi dienā un cauri nakti ar uguns gaišumu.
Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Viņš pāršķēla klintis tuksnesī un tos dzirdināja papilnam kā no dziļumiem.
Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Viņš arī izveda upes no akmens un lika tecēt ūdenim straumēm.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Taču tie joprojām grēkoja pret Viņu un apkaitināja to Visuaugstāko tuksnesī,
Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 Un kārdināja Dievu savā sirdī, barību prasīdami savai dvēselei,
De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Un runāja pret Dievu un sacīja: vai Dievs gan varēs sataisīt galdu tuksnesī?
Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Redzi, Viņš gan klinti sitis, ka ūdens iztecējis un upes izplūdušas, vai Viņš arī maizi varēs dot, vai Viņš varēs gādāt gaļu Saviem ļaudīm?
Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Kad Tas Kungs to dzirdēja, tad tas apskaitās, un uguns iedegās pret Jēkabu, un bardzība cēlās pret Israēli.
Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 Tāpēc, ka tie neticēja uz Dievu, nedz cerēja uz Viņa pestīšanu.
eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Tad Viņš pavēlēja padebešiem augšām un atdarīja debesu durvis,
Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 Un lika mannai uz tiem līt, ko ēst, un deva tiem labību no debesīm.
han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Ikkurš no tiem ēda debesu maizi, Viņš tiem sūtīja barības papilnam.
Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Viņš lika celties austriņam no debesīm un atveda dienvidus vēju caur savu Spēku,
Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Un birdināja gaļu uz tiem kā putekļus un spārnainus putnus kā jūras smiltis,
Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 Un lika tiem krist viņu lēģera vidū, visapkārt ap viņu dzīvokļiem.
han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Tad tie ēda un pārēdās; un Viņš tiem lika notikt pēc viņu kārības.
Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Bet pirms tie savu kārību bija pildījuši, kamēr viņu barība vēl bija viņu mutē,
Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 Tad Dieva dusmība pret tiem cēlās un nokāva viņu stipros un nomaitāja Israēla jaunekļus.
då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Par visu to tie taču vēl vairāk grēkoja un neticēja Viņa brīnumiem.
Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Tādēļ Tas nobeidza viņu dzīvību nīcībā un viņu gadus ātrā postā.
Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 Kad Viņš tos kāva, tad tie vaicāja pēc Viņa un atgriezās un steigšus meklēja Dievu,
När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 Un atminējās, Dievu esam viņiem par patvērumu, un to visaugstāko Dievu esam viņiem par Pestītāju.
De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 Un tie Viņam smaidīja ar savu muti un Viņam meloja ar savu mēli.
och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Jo viņu sirds nepastāvēja pie Viņa, un tie nebija uzticīgi Viņa derībā.
Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Bet Viņš bija sirdsžēlīgs un piedeva noziegumu un tos nesamaitāja, bet novērsa dažkārt Savu dusmību un nepamodināja visu Savu bardzību.
Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Jo Viņš pieminēja, ka tie ir miesa, tā kā vējš, kas aizskrien un atpakaļ negriežas.
Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Cik reiz tie Viņu apkaitināja tuksnesī un Viņu tirināja tai tukšā vietā!
Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Jo tie kārdināja Dievu allaž no jauna un noskumdināja Israēla svēto.
Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 Tie nepieminēja Viņa roku nedz to dienu, kad Viņš tos no tā spaidītāja izglāba,
De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 Kad Viņš Savas zīmes parādīja Ēģiptē un Savus brīnumus Coana klajumā,
då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Un pārvērta viņu upes par asinīm un viņu strautus, ka nevarēja dzert,
Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 Un sūtīja starp tiem kukaiņus, kas tos ēda, un vardes, kas tos samaitāja,
han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Un deva viņu augļus spradžiem, un viņu darbus siseņiem,
Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 Un nomaitāja viņu vīnakokus caur krusu un viņu vīģes kokus ar lieliem krusas gabaliem,
han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 Un nokāva viņu govis ar krusu un viņu sīkos lopus ar zibeņiem,
han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Un uzgāza tiem Savu karsto dusmību, bardzību un postu un bēdas, un uzlaida tiem nelaimes eņģeļus,
Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Un deva vaļu Savai dusmībai un neatrāva viņu dvēseles no nāves, un nodeva viņu lopus mērim,
Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Un kāva visus pirmdzimušos Ēģiptē, vīru pirmdzemdinātos Hama dzīvokļos,
Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Un veda Savus ļaudis kā avis un vadīja tos tuksnesī kā ganāmu pulku,
Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Un vadīja tos bez bēdām, ka tie nebijās, bet viņu ienaidniekus jūra apklāja.
Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Un Viņš tos veda Savās svētās robežās, uz šo kalnu, ko Viņa labā roka uzņēmusi.
Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Un izdzina viņu priekšā pagānus, un tos izdalīja par mantības daļu un Israēla ciltīm lika dzīvot viņu mājās.
Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Taču tie kārdināja un apkaitināja to visuaugstāko Dievu un neturēja Viņa liecības,
Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 Un atkāpās un atmeta ticību, tā kā viņu tēvi; tie atmuka kā viltīgs stops,
de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 Un Viņu apkaitināja ar saviem elku kalniem un to tirināja ar savām bildēm.
De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Dievs dzirdēja un apskaitās, un Israēls Tam ļoti rieba.
Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Un Dievs atstāja to dzīvokli iekš Šīlo, to telti, ko Viņš bija ņēmis par mājas vietu cilvēku starpā.
Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 Un deva viņu spēku cietumā un viņu godību pretinieka rokā;
han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Un nodeva Savus ļaudis zobenam un apskaitās pret Savu tautu.
Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Uguns aprija viņu jaunekļus, un viņu jaunavām nedziedāja kāzu dziesmas.
Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Viņu priesteri krita caur zobenu, un viņu atraitnes neraudāja.
Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Tad Tas Kungs uzmodās kā viens, kas gulējis, tā kā varonis kliedz, kas vīnu dzēris,
Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Un sita Savus pretiniekus no aizmugures, un lika tos kaunā uz mūžīgiem laikiem,
Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Un atmeta Jāzepa dzīvokli, un neizvēlēja Efraīma cilti,
Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Bet izvēlēja Jūda cilti, Ciānas kalnu, ko Viņš mīlēja;
Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Un uztaisīja Savu svēto vietu kā debes'augstumu, stipru, kā pasauli, ko uz mūžīgiem laikiem radījis.
Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Un Viņš izredzēja Dāvidu, Savu kalpu, un ņēma to no avju laidariem,
Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 No zīdītāju avīm Viņš tam lika nākt, ganīt Jēkabu, Savu tautu un Israēli, Savu mantību.
Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Un viņš tos ganīja ar skaidru sirdi, un tos valdīja ar prātīgu roku.
Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
