Psalmi 73
1 Asafa dziesma. Tiešām, Dievs ir Israēla labums, tiem, kam sirdis ir šķīstas.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Bet gandrīz es būtu paklupis ar savām kājām, mani soļi tik (tikko) neslīdēja.
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 Jo man bija dusmas par lielīgiem, kad es redzēju, ka bezdievīgiem tik labi klājās.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 Jo vārgšanas tiem nav līdz nāvei, un tie resni nobarojušies.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 Tie nav bēdās kā citi ļaudis, un netop mocīti kā citi cilvēki.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Tādēļ ar lepnību tie izrotājās un ar blēdību tie apģērbjas kā ar skaistām drēbēm.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 No taukiem spīd viņu acs, viņu sirdsdomās plūst pāri.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 Tie zobo, runā nikni no varas darba, tie lielās pārlieku.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 Tie paceļas ar savu muti līdz debesīm, un viņu mēle šaujās pa zemes virsu.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Tādēļ ļaudis piemetās tiem klāt, un tiem rodas ūdens papilnam,
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 Un tie saka: kā Dievs zinās? Un vai tas Visuaugstais ir zinātājs?
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Redzi, tādi ir tie bezdievīgie, un tomēr tiem arvien labi klājās pasaulē, un tie vairo savu bagātību.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Tiešām, velti es esmu šķīstījis savu sirdi un mazgājis savas rokas nenoziedzībā,
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 Un biju mocīts cauru dienu, un sods bija man klāt ik rītu.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Tomēr ja es sacītu: es runāšu tāpat kā viņi, redz, ar to es apgrēkotos pie Tavu bērnu draudzes.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 Tāpēc es domāju, ka es to varētu saprast, bet tas bija visai grūti priekš manām acīm,
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 Tiekams es gāju Dieva svētumā un ņēmu vērā, kas viņiem pēcgalā notiek.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Tiešām, tu tos vedi uz slidenām vietām un tos nogāzi, ka tie iet postā.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Kā viņi tik piepeši iet bojā! Tie iznīkst un iet bojā ar briesmām.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Tā kā sapnis zūd, kad uzmostas, tā tev, Kungs, ceļoties viņi nebūs nekas.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Kad rūgta taptu man sirds un riebtu man īkstis,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 Tad es būtu neprātīgs un nezinātu nekā; es būtu kā lops Tavā priekšā.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Bet pie Tevis es palieku vienmēr; Tu mani turi pie manas labās rokas.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Tu mani vadīsi pēc Sava padoma, un pēc mani uzņemsi godā.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Kad Tu esi mans, tad man nevajag ne debess, ne zemes.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Jebšu man arī mirtu miesa un sirds, taču Tu, Dievs esi manas sirds patvērums un mana daļa mūžīgi.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 Jo redzi, kas tālu no Tevis, tie ies bojā; Tu izdeldē visus, kas no Tevis atkāpjas.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Bet man tas ir prieks, tuvu būt pie Dieva, ka es savu cerību lieku uz To Kungu Dievu, ka es izteicu visus Tavus darbus.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
