Psalmi 63
1 Dāvida dziesma, kad viņš bija Jūda tuksnesī. Ak Dievs! Tu esi mans stiprais Dievs, Tevi es meklēju pašā rītā, pēc Tevis slāpst manai dvēselei, pēc Tevis ilgojās mana miesa sausā un izkaltušā zemē, kur ūdens nav.
En Psalm Davids, då han var i Juda öken. Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
2 Tā es svētā vietā pēc Tevis esmu skatījies, redzēt Tavu spēku un Tavu godību.
Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
3 Jo Tava žēlastība ir labāka nekā dzīvība; manas lūpas Tevi slavē.
Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
4 Tā es Tevi gribētu teikt mūžam, un pacelt savas rokas Tavā Vārdā.
Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
5 Tad mana dvēsele taptu paēdināta kā ar taukumiem un gardumiem, un mana mute Tevi slavētu ar priecīgām lūpām.
Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
6 Es Tevi pieminu apguldamies, un uzmozdamies es domāju uz Tevi.
När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
7 Jo Tu esi mans palīgs, un Tavu spārnu pavēnī es dziedāšu priecīgi.
Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
8 Mana dvēsele Tev pieķeras, Tava labā roka mani tura.
Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
9 Bet tie, kas manu dvēseli meklē izpostīt, nogrims pašos zemes dziļumos.
Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
10 Tos nodos zobena asmenim un tie būs lapsām par barību.
De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva.
11 Bet ķēniņš priecāsies iekš Dieva; kas pie tā zvēr, tas lielīsies; jo melkuļu mute taps aizbāzta.
Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.
