Psalmi 59
1 Dāvida sirds dziesma, pēc: „nesamaitā“; kad Sauls nosūtīja, vaktēt to namu, ka viņu nokautu. Izglāb mani, mans Dievs, no maniem ienaidniekiem, pasargi mani no tiem, kas pret mani ceļas.
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.
2 Izglāb mani no ļauna darītājiem un atpestī mani no asins ļaudīm.
Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
3 Jo redzi tie glūn uz manu dvēseli, vareni sapulcējās pret mani, lai gan neesmu grēkojis nedz noziedzies, ak Kungs!
Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
4 Bez vainas tie tek un sataisās. Uzmosties man palīgā un skaties!
Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
5 Tu, ak Kungs, Dievs Cebaot, Israēla Dievs, uzmosties, piemeklēt visus pagānus, neapžēlojies par nevienu, kas tik viltīgi dodas uz netaisnību. (Sela)
Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
6 Vakarā tie atnāk, rūc kā suņi, un tekā(skraida) apkārt pa pilsētu.
Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
7 Redzi, tie ar savu muti plukšķ, zobeni ir viņu lūpās, jo - kas to dzird?
Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
8 Bet Tu, Kungs, par tiem smiesies, Tu apmēdīsi visus pagānus.
Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»
9 Pret viņu varu es gaidīšu uz Tevi, jo Dievs ir mans patvērums.
Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
10 Dievs man bagātīgi parāda Savu žēlastību, Dievs man liek ar prieku uzlūkot savus pretiniekus.
Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
11 Nenokauj tos, ka mani ļaudis to neaizmirst, izklīdini tos ar Savu varu, un nogāz tos, ak Kungs, mūsu priekšturamās bruņas!
Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
12 Tīri grēks ir viņu lūpu vārdi, tāpēc lai tie top sagūstīti savā lepnībā, viņu lādēšanas un to melu pēc, ko tie runā.
Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
13 Izdeldē tos dusmībā, izdeldē tos, ka to vairs nav, un lai atzīst, ka Dievs ir valdītājs iekš Jēkaba līdz pasaules galam. (Sela)
Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
14 Vakarā tie atnāk, rūc kā suņi, un tekā apkārt pa pilsētu.
Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
15 Tie skraida šurp un turp barības pēc, un kad nav paēduši, paliek pa nakti.
Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
16 Bet es dziedāšu no Tava stipruma un teikšu rītos Tavu žēlastību, jo Tu man esi bijis augsts patvērums un glābšana bēdu dienā.
De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
17 No Tevis es dziedāšu, mans stiprums, jo Tu, Dievs, esi mans patvērums, mans žēlīgais Dievs!
Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd. Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
