Psalmi 56

1 Dāvida sirds dziesma dziedātāju vadonim, pēc: „mēmais balodis svešumā“; kad Fīlisti Gatā viņu bija saņēmuši. Apžēlojies par mani, ak Dievs, jo cilvēki mani grib aprīt; cauru dienu pretinieks mani apbēdina.

Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Mani ienaidnieki cauru dienu mani grib aprīt, jo daudz ir, kas man pretī stāv lepnībā.

Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 Baiļu dienā es uz Tevi paļaujos.

När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Iekš Dieva es slavēšu Viņa vārdu, es paļaušos uz Dievu un nebīšos; ko miesa man darīs?

Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 Cauru dienu tie pārgroza manus vārdus, visas viņu domas pret mani ir uz ļaunu.

Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 Tie turas kopā un glūn, tie apsargā manas pēdas, tā kā kas pēc manas dvēseles tīko.

De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 Vai tad tie ar tādu netaisnību izglābsies? Gāz zemē, ak Dievs, tos ļaudis iekš dusmības!

Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Tu skaiti manas bēgšanas, saņem traukā manas asaras; vai tās nav Tavā grāmatā?

Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Tad mani ienaidnieki griezīsies atpakaļ tai dienā, kad es saukšu; to es zinu, ka Dievs ir ar mani.

Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Iekš Dieva es slavēšu to vārdu, iekš Tā Kunga es slavēšu to vārdu.

Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 Es paļaujos uz Dievu, es nebīšos; ko cilvēki man var darīt?

Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 Tev, Dievs, es esmu apsolījies, Tev es maksāšu pateicības upurus.

Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 Jo Tu manu dvēseli esi izglābis no nāves, ir manu dvēseli no slīdēšanas, ka es priekš Dieva vaiga staigāju dzīvības gaismā.

Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.