Psalmi 35
1 Dāvida dziesma. Ej tiesā, Kungs, ar tiem, kas ar mani iet tiesā, karo ar tiem, kas ar mani karo.
En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
2 Sagrāb priekšturamās bruņas un ieroci un celies man par palīgu.
Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
3 Izvelc šķēpu un zobenu pret tiem, kas man dzenās pakaļ; saki uz manu dvēseli: Es esmu tava pestīšana.
Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
4 Lai top kaunā un par apsmieklu, kas manu dvēseli meklē, lai top dzīti atpakaļ un likti kaunā, kas pret mani ļaunu domā.
Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
5 Lai tie top kā pelavas vējā, un Tā Kunga eņģelis lai tos aizdzen.
Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
6 Viņu ceļš lai paliek tumšs un slidens, un Tā Kunga eņģelis lai tos vajā.
Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
7 Jo bez vainas tie priekš manis apslēpuši sava tīkla bedri, bez vainas tie priekš manas dvēseles rakuši bedri.
Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
8 Posts tam uzies, kad viņš to nezin, un viņa tīkls, ko tas ir paslēpis, sagūstīs viņu pašu; sev par postu viņš tur iekritīs.
Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
9 Bet mana dvēsele priecāsies iekš Tā Kunga, un līksmosies par Viņa pestīšanu.
Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
10 Visi mani kauli sacīs: Kungs, kas ir kā Tu? Tu bēdīgo izglābi no tā, kas ir stiprāks, nekā viņš, arī bēdīgo un nabagu no viņa laupītāja.
All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
11 Viltus liecinieki ceļas, tie prasa no manis, ko es nezinu.
Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
12 Tie man maksā ļaunu par labu; mana dvēsele ir atstāta.
De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
13 Bet es, kad tie bija neveseli, apvilku maisu un mērdēju savu dvēseli ar gavēšanu un lūdzu no sirds dibina.
Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
14 Es tā staigāju, tā kā viņš man būtu par draugu un brāli, es gāju noskumis, nospiests, tā kā kas žēlojās par savu māti.
Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
15 Bet kad es straipalēju, tad tie priecājās un sapulcējās, nelieši, ko es nepazinu, sapulcējās pret mani; tie plosās un nepaliek klusu.
Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
16 Ar viltīgiem mēdītājiem un kumosu lišķiem tie griež zobus pret mani.
Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
17 Kungs, cik ilgi Tu to gribi redzēt? Izglāb manu dvēseli no viņu postīšanas, manu vientuli no jauniem lauvām.
Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
18 Es Tev pateikšos lielā draudzē, ļaužu pulkā es Tevi slavēšu
Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
19 Lai par mani nepriecājās, kas mani ienīst par nepatiesu, nedz mirkšķina ar acīm, kas mani nīdē bez vainas.
Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
20 Jo no miera tie nerunā, bet izgudro viltīgus vārdus pret tiem klusiem iekš zemes.
Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
21 Tie atplēš savu muti pret mani, tie saka: tā, tā, mūsu acs to redzējusi!
Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
22 Kungs, Tu to redzi, neciet klusu, Kungs, neesi tālu no manis!
Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
23 Uzmodies un celies par manu tiesu, mans Dievs un mans Kungs, par manu lietu.
Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
24 Tiesā mani pēc Tavas taisnības, Kungs, mans Dievs, ka tie par mani nepriecājās.
Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
25 Lai tie nesaka savā sirdī: labi, tas mums pa prātam; lai tie nesaka: mēs viņu esam aprijuši.
Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
26 Lai kopā top kaunā un par apsmieklu, kas priecājās par manu nelaimi; lai top apģērbti ar kaunu un negodu tie, kas pret mani lielās.
Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
27 Priecīgi lai dzied un līksmojās, kam patīk mana taisnība, lai tie saka vienmēr: augsti slavēts lai ir Tas Kungs, kam labs prāts pie Sava kalpa labklāšanās.
Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
28 Tad mana mēle sludinās Tavu taisnību, un ikdienas Tavu slavu.
Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
