Psalmi 18
1 Dziedātāju vadonim, Dāvida, Tā Kunga kalpa, dziesma. Šīs dziesmas vārdus viņš runājis uz To Kungu, kad Tas Kungs viņu bija izglābis no visu ienaidnieku rokas un no Saula rokas; tad viņš sacīja: No sirds dziļuma es Tevi mīlēju, Kungs, mans stiprums.
För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
2 Tas Kungs ir mans akmens kalns, mana pils un mans glābējs, mans stiprais Dievs, mans patvērums, uz ko es paļaujos, manas priekšturamās bruņas un mans pestīšanas rags un mans augstais palīgs.
Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 Es piesaukšu To Kungu, kas teicams, tad es tapšu atpestīts no saviem ienaidniekiem.
HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Nāves saites ap mani tinās, un Beliala(iznīcības) upes mani izbiedēja.
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. (Sheol h7585)
6 Savās bēdās es piesaucu To Kungu un kliedzu uz savu Dievu, tad Viņš klausīja manu balsi no Sava nama, un mana brēkšana Viņa priekšā nāca Viņa ausīs.
Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7 Zeme tapa kustināta un drebēja, un kalnu pamati trīcēja un kustējās, kad Viņš apskaitās.
Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
8 Dūmi uzkāpa no Viņa nāsīm, un rijoša uguns no Viņa mutes, zibeņi no Viņa iedegās.
Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9 Viņš nolaida debesis un nokāpa, un tumsa bija apakš Viņa kājām.
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
10 Un Viņš brauca uz ķeruba un skrēja, Viņš skrēja ātri uz vēja spārniem.
Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
11 Viņš lika tumsību Sev par apsegu, Viņa dzīvoklis ap Viņu bija ūdeņu tumsība un biezi padebeši.
Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
12 No spožuma Viņa priekšā šķēlās Viņa padebeši ar krusu un degošiem zibeņiem.
Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
13 Tas Kungs lika pērkoniem rībēt no debesīm, un tas Visuaugstais pacēla Savu balsi, krusu un degošus zibeņus.
Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Un Viņš meta Savas bultas un tos izklīdināja, un daudz zibeņus un tos iztrūcināja.
Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
15 Un ūdeņu dziļumi rādījās un zemes pamati tapa atklāti no Tavas bāršanās, - ak Kungs, no Tavu nāšu dvašas pūšanas.
Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
16 Viņš izstiepa roku no augstības un ņēma mani, Viņš mani izvilka no lieliem ūdeņiem.
Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
17 Viņš mani atpestīja no mana stiprā ienaidnieka un no maniem nīdētājiem, jo tie bija jo vareni ne kā es.
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Tie cēlās pret mani manā bēdu laikā; bet Tas Kungs bija mans patvērums.
Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19 Un Viņš mani izveda klajumā, Viņš mani izrāva, jo Viņam bija labs prāts uz mani.
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Tas Kungs man atmaksā pēc manas taisnības, pēc manu roku šķīstības Viņš man atdod.
Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21 Jo es esmu sargājis Tā Kunga ceļus, un neesmu atkāpies no sava Dieva.
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22 Jo visas Viņa tiesas ir manā priekšā, un Viņa likumus es nelieku nost no sevis.
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23 Bet es esmu bezvainīgs Viņa priekšā un sargos no grēkiem.
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
24 Un Tas Kungs man atdos pēc manas taisnības, pēc manu roku šķīstības priekš Viņa acīm.
Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
25 Pie tiem svētiem Tu rādies svēts un pie tiem sirdsskaidriem Tu rādies skaidrs.
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 Pie tiem šķīstiem Tu rādies šķīsts, un pie tiem pārvērstiem (un pretdabiskiem) Tu pārvērties (un maldini).
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
27 Jo bēdīgus ļaudis Tu atpestī un lepnas acis Tu pazemo.
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28 Jo Tu apgaismo manu spīdekli; Tas Kungs, mans Dievs, dara gaišu manu tumsību.
Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
29 Jo ar Tevi es varu sadauzīt kara spēku, un ar savu Dievu es varu lēkt pār mūriem.
Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
30 Tā stiprā Dieva ceļš ir bezvainīgs, Tā Kunga valoda ir šķīsta, Viņš ir par priekšturamām bruņām visiem, kas uz Viņu paļaujas.
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
31 Jo kur ir kāds Dievs kā vien Tas Kungs? Un kur ir kāds patvērums kā vien mūsu Dievs?
Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 Dievs, tas mani apjož ar spēku un dara manus ceļus bezvainīgus.
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
33 Viņš man kājas dara kā stirnām, un mani uzceļ manā augstā vietā.
Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
34 Viņš manu roku māca karot, tā ka mans elkonis uzvelk vara stopus.
du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35 Un Tu man dod Savas pestīšanas priekšturamās bruņas, un Tava labā roka mani satur, un Tava laipnība mani paaugstina.
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36 Maniem soļiem Tu esi darījis platu ceļu apakš manis, ka mani krimšļi nav slīdējuši.
Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
37 Es dzīšos pakaļ saviem ienaidniekiem un tos panākšu, un negriezīšos atpakaļ, kamēr tos būšu izdeldējis.
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Es tos sadauzīšu, ka tie nevarēs celties, tiem jākrīt apakš manām kājām.
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39 Jo Tu mani apjozīsi ar spēku uz karu, Tu nospiedīsi apakš manis, kas pret mani ceļas.
Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
40 Tu maniem ienaidniekiem liksi bēgt manā priekšā, un savus nīdētājus es iznīcināšu.
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Tie brēks, bet glābēja nav, uz To Kungu, bet Viņš tiem neatbild.
Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
42 Es tos sagrūdīšu kā pīšļus vēja priekšā, un tos izārdīšu kā dubļus uz ielām.
De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
43 Tu mani izglābsi no ļaužu ķildām, Tu mani iecelsi tautām par galvu; ļaudis, ko es nepazinu, man kalpos.
Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
44 Tie man klausīs ar paklausīgām ausīm, svešnieku bērni manā priekšā mīlīgi rādīsies.
Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Svešinieku bērni nonīks un drebēdami izies no savām pilīm.
Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
46 Tas Kungs ir dzīvs, un slavēts lai ir mans patvērums, un augsti slavēts lai ir Dievs, mans Pestītājs.
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
47 Tas stiprais Dievs, kas man dod atriebšanu, un tautas nomet apakš manis;
HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Kas mani izrauj no maniem ienaidniekiem; Tu mani paaugstini pār tiem, kas pret mani ceļas, Tu mani izglāb no varas darītājiem.
Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
49 Tāpēc, ak Kungs, es Tevi gribu slavēt starp tautām un dziedāt Tavam vārdam,
du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Jo Tu glābi Savu ķēniņu ar lielu glābšanu, un parādi žēlastību Savam svaidītam, Dāvidam un viņa dzimumam mūžīgi.
Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
