Psalmi 147
1 Teiciet To Kungu, jo ir labi, mūsu Dievu slavēt; šī teikšana ir mīlīga un pieklājās.
Lofver Herran; ty att lofva vår Gud är en kostelig ting; det lofvet är ljufligit och dägeligit.
2 Tas Kungs uztaisa Jeruzālemi, Viņš sapulcina Israēla ļaudis, kas bija izdzīti.
Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar de fördrefna i Israel.
3 Viņš dziedina tos, kam satriektas sirdis, un remdē viņu sāpes.
Han helar dem som ett förkrossadt hjerta hafva, och förbinder deras sveda.
4 Viņš skaita zvaigžņu pulku, Viņš sauc tās visas pa vārdam.
Han räknar stjernorna, och nämner dem alla vid namn.
5 Mūsu Kungs ir liels un varens spēkā, Viņa gudrība ir neizmērojama.
Vår Herre är stor, och stor är hans magt; och det är obegripeligit, huru han regerar.
6 Tas Kungs paceļ bēdīgos un pazemo bezdievīgos līdz zemei.
Herren upprättar de elända, och slår de ogudaktiga till jordena.
7 Pateiciet Tam Kungam ar slavas dziesmām, teiciet mūsu Dievu ar koklēm!
Sjunger till skiftes Herranom med tacksägelse, och lofver vår Gud med harpo;
8 Viņš debesi apklāj ar mākoņiem, Viņš lietu dod zemei, Viņš liek zālei augt uz kalniem;
Den himmelen med skyar betäcker, och gifver regn på jordena; den gräs på bergen växa låter;
9 Viņš lopiem dod barību, jauniem kraukļiem, kad tie sauc.
Den boskapenom sitt foder gifver; dem unga korpomen, som ropa till honom.
10 Viņam nav labs prāts pie zirga stipruma, Viņam nepatīk vīra lieli.
Han hafver inga lust till hästars starkhet; icke heller behag till någors mans ben.
11 Tam Kungam patīk tie, kas Viņu bīstas, kas gaida uz Viņa žēlastību.
Herren hafver behag till dem som frukta honom; dem som uppå hans godhet hoppas.
12 Teici To Kungu, Jeruzāleme, slavē savu Dievu, Ciāna.
Prisa, Jerusalem, Herran; lofva, Zion, din Gud.
13 Jo Viņš stiprina tavu vārtu aizšaujamos, Viņš svētī tavus bērnus tur iekšā.
Ty han gör bommarna fasta för dina portar, och välsignar din barn i dig.
14 Viņš dod mieru tavām robežām, Viņš tevi paēdina ar briedušiem kviešiem.
Han skaffar dinom gränsom frid, och mättar dig med bästa hvete.
15 Viņš sūta Savas apsolīšanas virs zemes, Viņa vārds tek(izplatās) ar steigšanos.
Han sänder sitt tal uppå jordena; hans ord löper snarliga.
16 Viņš dod sniegu kā vilnu, Viņš kaisa salnu kā pelnus.
Han gifver snö såsom ull; han strör rimfrost såsom asko.
17 Viņš met Savu krusu kā kumosus. Kas var pastāvēt priekš Viņa aukstuma?
Han kastar sitt hagel såsom betar. Ho kan blifva för hans frost?
18 Viņš sūta Savu vārdu, un kūst, Viņš liek savam vējam pūst, tad ūdeņi notek.
Han säger, så försmälter det; han låter sitt väder blåsa, så töar det upp.
19 Viņš Jēkabam dara zināmu Savu vārdu, Israēlim Savus likumus un tiesas,
Han kungör Jacob sitt ord, Israel sina seder och rätter.
20 Tā Viņš nedara nevienai citai tautai; Viņa tiesas tās nepazīst. Alleluja!
Så gör han ingom Hedningom; ej heller låter dem veta sina rätter. Halleluja.
