Psalmi 139
1 Dāvida dziesma, dziedātāju vadonim. Kungs, Tu mani pārmani un pazīsti.
För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Tu zini manu sēdēšanu un celšanos, Tu noproti manas domas no tālienes.
Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Lai eju, lai guļu, Tu esi ap mani, un Tev zināmi visi mani ceļi.
Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Jo nav ne vārda uz manas mēles; redzi, Kungs, to visu Tu zini.
Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Tu meties ap mani pakaļā un priekšā un turi Savu roku pār mani.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 Šī atzīšana man ir visai brīnišķa un augsta, es to nevaru izprast.
En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Kur man būs aiziet no Tava Gara, un kur man būs bēgt no Tava vaiga?
Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Ja es kāptu debesīs, tad Tu tur esi; ja es nogultos ellē, redzi, Tu tur arīdzan esi. (Sheol h7585)
Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
9 Ja es ņemtu ausekļa spārnus un paliktu jūras galā.
Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 Tad arī tur Tava roka mani vadīs, un Tava labā roka mani turēs.
så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Ja es sacītu: Lai tumsība mani apklāj un par nakti lai paliek gaisma ap mani:
Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
12 Tad ir tumsība Tavā priekšā nebūtu tumša, un nakts spīdētu kā diena, tumsība būtu kā gaisma.
så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Jo Tu esi radījis manas īkstis, Tu mani esi apsedzis manas mātes miesās.
Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Es Tev pateicos, ka es ļoti brīnišķi esmu darīts, brīnišķi ir Tavi darbi, un mana dvēsele to it labi zin.
Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Mani kauli Tev nebija apslēpti, kad es slepenībā tapu darīts, kad es tapu iztaisīts zemes dziļumos.
Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Tavas acis redzēja mani, vēl neiztaisītu pīti(miesas iedīgli), un visas nākamās dienas bija rakstītas Tavā grāmatā, kad vēl nebija nevienas.
Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Cik dārgas man ir Tavas domas, ak Dievs! Cik liels ir viņu skaits!
Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Kad tās jāskaita, tad viņu vairāk nekā smiltis. Es uzmostos un vēl esmu pie Tevis.
Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Ak Dievs, kaut Tu bezdievīgo nokautu, un kaut asinsvainīgie no manis atstātos.
Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 Tie par Tevi runā ar negantību un Tavi ienaidnieki lepojās ar viltu.
de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Vai man nebūs ienīdēt, kas Tevi, Kungs, ienīst, un ieriebt, kas pret Tevi ceļas?
Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Ienīdēt es tos ienīstu, tie man ir ienaidnieki.
Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Pārbaudi mani, ak Dievs, un atzīsti manu sirdi, izmeklē mani un atzīsti manas domas,
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 Un redzi, vai es esmu negantā ceļā, un vadi mani uz mūžīgu ceļu.
och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
