Psalmi 139
1 Dāvida dziesma, dziedātāju vadonim. Kungs, Tu mani pārmani un pazīsti.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 Tu zini manu sēdēšanu un celšanos, Tu noproti manas domas no tālienes.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Lai eju, lai guļu, Tu esi ap mani, un Tev zināmi visi mani ceļi.
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 Jo nav ne vārda uz manas mēles; redzi, Kungs, to visu Tu zini.
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Tu meties ap mani pakaļā un priekšā un turi Savu roku pār mani.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Šī atzīšana man ir visai brīnišķa un augsta, es to nevaru izprast.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Kur man būs aiziet no Tava Gara, un kur man būs bēgt no Tava vaiga?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
8 Ja es kāptu debesīs, tad Tu tur esi; ja es nogultos ellē, redzi, Tu tur arīdzan esi. (Sheol h7585)
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 Ja es ņemtu ausekļa spārnus un paliktu jūras galā.
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 Tad arī tur Tava roka mani vadīs, un Tava labā roka mani turēs.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 Ja es sacītu: Lai tumsība mani apklāj un par nakti lai paliek gaisma ap mani:
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 Tad ir tumsība Tavā priekšā nebūtu tumša, un nakts spīdētu kā diena, tumsība būtu kā gaisma.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 Jo Tu esi radījis manas īkstis, Tu mani esi apsedzis manas mātes miesās.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 Es Tev pateicos, ka es ļoti brīnišķi esmu darīts, brīnišķi ir Tavi darbi, un mana dvēsele to it labi zin.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 Mani kauli Tev nebija apslēpti, kad es slepenībā tapu darīts, kad es tapu iztaisīts zemes dziļumos.
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 Tavas acis redzēja mani, vēl neiztaisītu pīti(miesas iedīgli), un visas nākamās dienas bija rakstītas Tavā grāmatā, kad vēl nebija nevienas.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 Cik dārgas man ir Tavas domas, ak Dievs! Cik liels ir viņu skaits!
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 Kad tās jāskaita, tad viņu vairāk nekā smiltis. Es uzmostos un vēl esmu pie Tevis.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Ak Dievs, kaut Tu bezdievīgo nokautu, un kaut asinsvainīgie no manis atstātos.
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 Tie par Tevi runā ar negantību un Tavi ienaidnieki lepojās ar viltu.
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Vai man nebūs ienīdēt, kas Tevi, Kungs, ienīst, un ieriebt, kas pret Tevi ceļas?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 Ienīdēt es tos ienīstu, tie man ir ienaidnieki.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Pārbaudi mani, ak Dievs, un atzīsti manu sirdi, izmeklē mani un atzīsti manas domas,
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 Un redzi, vai es esmu negantā ceļā, un vadi mani uz mūžīgu ceļu.
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
