Psalmi 132

1 Svētku dziesma. Kungs, piemini Dāvidu un visas viņa rūpes.

En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

2 Tas Tam Kungam zvērējis un solījies Jēkaba varenajam:

han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

3 Es neiešu sava nama dzīvoklī, es nekāpšu savas gultas cisās;

»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

4 Es nedošu savām acīm miegu redzēt nedz snaust saviem acu vākiem;

jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

5 Līdz kamēr būšu atradis vietu Tam Kungam un mitekli Jēkaba varenajam.

förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

6 Redzi, mēs par to esam dzirdējuši Efratā, mēs to esam atraduši Jaāra laukos.

Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

7 Iesim Viņa mājas vietā un pielūgsim priekš Viņa kāju pamesla.

Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

8 Celies, Kungs, uz Savu dusas vietu, Tu un Tavas spēcības šķirsts;

Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

9 Lai Tavi priesteri apģērbjās ar taisnību, un Tavi svētie lai gavilē.

Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

10 Neatmet Sava svaidītā vaigu, Sava kalpa Dāvida dēļ.

För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

11 Tas Kungs Dāvidam tiešām ir zvērējis, no tā Viņš nenovērsīsies: No tavas miesas augļiem būs, ko celšu uz tavu godības krēslu.

HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

12 Ja tavi bērni turēs Manu derību un Manu liecību, ko Es tiem mācīšu, tad arī viņu bērni sēdēs uz tava godības krēsla mūžīgi.

Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

13 Jo Tas Kungs Ciānu ir izredzējis, tur Viņam gribās dzīvot.

Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

14 Šī ir Mana dusas vieta mūžīgi, šeit Es dzīvošu, jo tās Man gribās.

Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

15 Svētīdams Es svētīšu viņas barību un paēdināšu viņas nabagus ar maizi,

Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

16 Un apģērbšu viņas priesterus ar pestīšanu, un viņas svētie gavilēt gavilēs.

Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

17 Tur Es Dāvidam uzcelšu ragu, došu spīdekli Savam svaidītam.

Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

18 Viņa ienaidniekus Es apģērbšu ar kaunu, bet viņam ziedēs viņa kronis.

Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.