Psalmi 104
1 Teici To Kungu, mana dvēsele! Kungs, mans Dievs, Tu esi ļoti liels, ar augstību un godību aptērpies.
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Tu ģērbies gaišumā kā apģērbā; tu izklāj debesis kā telti.
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 Tu ūdeņus augstībā sev lieci par grīdu, tu dari padebešus par saviem ratiem, tu staigā uz vēja spārniem.
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Tu dari vējus par Saviem eņģeļiem un uguns liesmas par Saviem sulaiņiem.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Zemi Tu esi dibinājis uz viņas pamatiem, ka tā nešaubās ne mūžam.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Ar jūras dziļumiem Tu to apsedzis kā ar apģērbu, ūdeņi stāvēja pār kalniem.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 No Taviem draudiem tie bēga, no Tava pērkona tie steidzās projām;
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Kalni cēlās un lejas nogrima tai vietā, ko Tu tām biji licis.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Tu esi licis robežas, tās tie (ūdeņi) nepārkāps un zemi vairs neapklās.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Tu izvadi avotus pa ielejām, ka tie tek starp kalniem.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Tie dzirdina visus lauka zvērus, tur atdzeras meža ēzeļi.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Pie tiem mīt debesputni, zaros tie dzied.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Tu slapini kalnus no augšienes; ar augļiem, ko Tu radi, zeme top piepildīta.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 Tu liec zālei augt priekš lopiem un sējai cilvēkam par labu, lai nāk maize no zemes
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 Un vīns, kas iepriecina cilvēka sirdi, ka viņa vaigs top skaistāks nekā no eļļas, un ka maize spēcina cilvēka sirdi.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Tā Kunga koki top papilnam slacināti, ciedra koki uz Lībanus, ko Viņš ir dēstījis.
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Tur putni dara ligzdas un stārķi dzīvo uz priedēm.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Augstie kalni ir priekš mežu kazām, klintis kalna āpšiem par patvērumu.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Tu esi darījis mēnesi laikmetiem, saule zin savu noiešanu.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Tu dari tumsu, ka nakts metās; tad kustās visi meža zvēri.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 Jaunie lauvas rūc pēc laupījuma, meklēdami savu barību no Dieva.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Un kad saule lec, tad tie atkal aizbēg un apguļas savās alās.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Tad cilvēks iziet pie sava darba, pie sava lauka darba līdz vakaram.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Cik lieli ir Tavi darbi, ak Kungs! Tos visus Tu esi darījis ar gudrību, - zeme ir Tava padoma pilna.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Redzi, jūra, liela un plata uz abējām pusēm! Tur mudžēt mudž neskaitāmā pulkā visādi zvēri, lieli, mazi.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Tur iet lielas laivas un Levijatans, ko Tu esi radījis, tur dzīvoties.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Tie visi uz Tevi gaida, ka Tu tiem barību dodi savā laikā.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Kad Tu tiem dod, tad tie salasa; kad Tu Savu roku atveri, tad tie ar labumu top pieēdināti.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Tu apslēpi Savu vaigu, tad tie iztrūkstas; Tu atņem viņiem dvašu, tad tie mirst un paliek atkal par pīšļiem.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Tu sūti Savu Garu, tad tie top radīti, un Tu atjauno zemes ģīmi.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Tā Kunga godība paliek mūžīgi; Tas Kungs priecājās par Saviem darbiem.
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 Viņš uzlūko zemi, tad tā dreb; Viņš aizskar kalnus, tad tie kūp.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Es dziedāšu Tam Kungam, kamēr es dzīvoju; es slavēšu savu Dievu ar dziesmām, kamēr šeit esmu.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Manas domas Viņam lai patīk; es priecāšos iekš Tā Kunga.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Grēcinieki no zemes lai izzūd un bezdievīgo lai vairs nav. Teici To Kungu, mana dvēsele, Alleluja.
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
